Medan järnridån ännu dinglade över Europa försökte författaren Milan Kundera förklara varför kulturen var så betydelsefull för de centraleuropeiska demokratirörelserna.
I Ungern var den litterära Petöficirkeln, döpt efter nationalskalden Sándor Petöfi, ledande under upproret 1956. Det tjeckiska författarförbundets krav på yttrandefrihet bidrog dessutom till Pragvåren 1968 och den polska studentrevolten samma år tändes när kommunistpartiet lade ner en teateruppsättning av Adam Mickiewicz romantiska diktverk ”Förfädernas afton” från 1823.
Enligt Kundera berodde konstens sprängkraft på att regionen kulturellt var en del av väst men politiskt en del av öst. Därför sågs av båda sidor allt från tyskspråkiga sonetter till actionfilm som västliga vindpustar som kunde få draperiet att fladdra upp.
Ett återkommande tema i journalisten och poeten Cecilia Hanssons ”Hopplöst, men inte allvarligt: konst och politik i Centraleuropa” är att östkommunismens fall ingalunda frigjort de intellektuella från sina plikter.
Boken består av arton intervjuer med konstnärer och författare från regionen, däribland skandalkonstnären Hermann Nitsch samt författarna Herta Müller och Péter Nádas. Och oavsett om det gäller demokratiska Österrike, korrupta Rumänien eller semiauktoritära Ungern så pågår fortfarande kampen om nationell identitet, vilket placerar kulturen i händelsernas mitt.
Bokens österrikare återkommer ofta till landets förljugna självbild som nazismens första offer. Regissören och dysterkvisten Michael Haneke påpekar det bekväma i att begränsa ondskan till ett visst politiskt system. I ”Det vita bandet” visade han hur indränkt den tyskspråkiga världen var i auktoritära värderingar långt innan nazismen, och han menar att så länge de fortsätter att genomsyra samhället så är det konstens plikt att stå i opposition.
Även i Rumänien dröjer sig det totalitära mörkret kvar, och författaren Mircea Cărtărescu förklarar att höjdarna i diktatorn Ceaușescus mordiska säkerhetstjänst i dag tillhör Rumäniens viktigaste kapitalister. ”Vi skrattar på grund av vår sorg”, säger han om den absurda rumänska humor som uppstått ur all besvikelse, och illustrerar med ett obegripligt skämt: Vad är det för skillnad på en krokodil? Den är längre än den är grön.
Insikten att uppgivenhet föder komik är också poängen med bokens titel, som hänvisar till ett centraleuropeiskt uttryck från första världskriget: ”I Berlin är situationen allvarlig, men inte hopplös; i Wien är situationen hopplös, men inte allvarlig.” En preussare skulle kämpa in i det sista, men österrikarna såg nederlaget som oundvikligt och njöt därför av livets goda.
Centraleuropa, i synnerhet Wien, har alltid intagit en speciell plats i kampen om Europas identitet. Den progressive drömmer sig gärna tillbaka till förra sekelskiftets kaféliv, där kontinentens bildade bourgeoisie växlade nyheter och käftade om gårdagens pjäs på Burgteatern. För extremhögern representerar staden snarare den europeiska civilisationens sista utpost mot barbariet, då ottomanerna 1683 led ett avgörande nederlag vid stadens portar.
Cecilia Hansson lyfter i ”Hopplöst, men inte allvarligt” fram stökiga konstnärer som river ned sådana självgoda kulisser, och urvalet vittnar om både kunskap om och kärlek till regionen.
Sånär som på korta presentationer och miljöbeskrivningar ägnas lejonparten åt samtalen enligt formen fråga-svar. Detta tyder på ödmjukhet och lämnar gott om plats för konstutövarna att tala till punkt.
Veteraner som Herta Müller och (numera bortgångne) Péter Esterházy kan förstås hålla låda i ett helt kapitel, men riskerar också att ta över; i andra fall, särskilt när det gäller yngre intervjupersoner, innehåller citaten en del dödkött. Men så snart Cecilia Hansson själv tar plats, som när hon i rumänernas praktiska sinnelag känner igen sin barndoms norrbottningar, så tänker jag att hela boken borde ha skrivits så.
Då hon själv är en förträfflig ordkonstnär med flera diktverk bakom sig hade jag dessutom gärna sett ett djupare engagemang i konstnärernas verk mellan svaren, för att ge dem kulturell förankring. Esterházy säger att många böcker från kommunisttiden har ”döda meningar” som bara har relevans i förhållande till den specifika situationen, och då samtalen dröjer länge vid dagens politiska sammanhang så löper de ibland samma risk.
Samtidigt tillhör det författarjargongen att säga sig stå över samtiden bara för att i nästa andetag ta ställning; de intellektuella har svårt att hålla käften och tur är väl det. Cecilia Hanssons bok är både levande och angelägen, och visar med tydlighet att när kulturen är hotad så är vi alla hotade.
