Ernst Kirchsteiger

DN: Mys-tv ger trygghet i tider av oro

Trivselkulten pyr av kommersialism och gamla ideal. Men i utsatta tider har längtan till ett hem andra sidor. Leonidas Aretakis uppvärderar den ombonade kulturen.

Läs artikeln på DN.se.

Danskans hygge sticker ut bland fjolårets finalister i Oxfords nyordlista, men bara skenbart. Medan termer som post-truth och alt-right fångar extremhögerns framryckningar, vittnar exporten av danskt mys om en önskan att dra sig undan samma politiska turbulens.

En bildsökning på ordet, som är besläktat med svenskans ”hygglig”, visar att danskarnas trivsel är mer Instagramvänlig än vår: insvepta i kashmirfiltar snarare än iklädda ostbågssmuliga mjukisbyxor framför mello.

Och bland dofterna av pumpasirap och varma scones anas ett fränt stänk av borgerlig mysfascism.

När krig och fattigdom tvingar människor på flykt så nöjer vi oss inte med att stänga gränserna; vi drar dessutom för persiennerna och tappar upp ett bad. (Samt röstar bort en ställningstagande Loreen.) Satan bär visst inte hovar men fårullsloafers, och spraket från eldstaden är samhällskontraktet som fattat lågor.

Trivselkulten – vars altare är TV4:s tablå – pyr dessutom av gamla kvinnoideal. Är inte syltning, virkning och ”nära föräldraskap” lömska sätt att locka kvinnan tillbaka till köket? Samt en uppmaning till självisk konsumtion i stället för samhällsengagemang?

Men innan vi kräver Ernst Kirchsteigers huvud på ett fat, eller åtminstone strumpor på hans fötter, bör vi ta trivselfilosofin på allvar. Är det så fel att söka livskvalitet i vardagen i stället för exempelvis i karriären? Och är det reaktionärt att törsta efter trygghet i tider av oro?

Inte nödvändigtvis, skriver Susan Fraiman i nyligen utkomna ”Extreme domesticity”. Hon menar att vänstern gör rätt i att avfärda hemlivsideologins baksidor, som idén att kvinnans plats är i hemmet, men menar att kritiken ofta förbiser alternativa versioner av hemmaliv.

Hennes läsning av författaren Edith Whartons illustrerade inredningsbibel ”The decoration of houses” (1897) visar på denna komplexitet. Efter att industrialismen hade flyttat arbetsplatsen från bostaden till fabriken så feminiserades hemmet, och från att ha tillhört arkitekturen föll inredandet på kvinnan. Den konservativa Wharton, som bland annat såg kvinnors utbildning som skadlig för de ädla hushållskonsterna, blev obligatorisk läsning för borgerliga hemmafruar.

Men Edith Whartons inredning var enligt Fraiman inte ämnad att göra kvinnan beroende av män, utan tvärtom ett sätt att skapa ett jag utan mäns inblandning. Hon var därför noga med att formge separata rum där kvinnor kunde vara i fred, och som synes på Sköna hems omslag utmärker frånvaron av män även dagens inredningsporr. I båda fallen är rummen tempel snarare än fängelser: fridfulla platser för återhämtning och andakt. (Whartons medförfattare Ogden Codman Jr var homosexuell, som en föraning om inredningskonst som identitetsskapande även inom homovärlden.)

Skrivandet gjorde henne dessutom ekonomiskt oberoende och 1913 skiljde hon sig. Precis som nutida husliga entreprenörer som Martha Stewart var hon ett självständigt societetslejon snarare än en kuvad hemmafru. Kanske finns två svenska motsvarigheter i Ebba Theorin, chefredaktör för magasinet Husmodern 1924–1951, och tidskriftsdrottningen Amelia Adamo. Även de passar in på vad Fraiman kallar hemlivets ”dåliga flickor”: självständiga och skandalösa kvinnor vars feminint inriktade journalistik ofta avfärdats som banal, och som via sina publikationer har hjälpt in otaliga kvinnor in i yrkeslivet. Huslighet kan alltså även vara en språngbräda till frigörelse.

Susan Fraiman understryker dock att förtrycket varit norm, och att kvinnokamp, utbildning, arbete och offentlig barnomsorg slagit upp köksdörrarna mot världen. Men för många hemmafruar verkade den feministiska kritiken inte bara vara riktad mot bojorna utan även mot hemlivet som sådant – och i förlängningen även mot dem.

Kristina Sandberg har försökt råda bot på detta med trilogin om hemmafrun Maj. Där blir det tydligt hur mycket kunskap som ligger bakom en middag: du måste väga samman viljor, planera inköp, laga flera rätter parallellt och låta alla prata av sig, kort sagt vara diplomat, ekonom, kock och terapeut i ett.

Om romanerna ändå lutade åt att se hemmafruliv som fångenskap så bejakar kokboken ”I köket hos Maj” (2016) matlagningen som konstform, och i antologin ”Bildning – då, nu, sen” (2016) vill Sandberg maka plats för hemmafrun i bildningsbegreppet. Till DN säger hon att ”än i dag är det många som ser ner på allt detta med matlagning, städning och småkakor. Det gör mig arg!” (3/9 2016)

Kanske syftar hon på ”cupcake-debatten” för några år sedan, där kvinnliga hemlivsbloggare anklagades för att vilja kedja fast kvinnan vid spisen igen. Men förutom att mäns andel av det obetalda arbetet är högre än någonsin (även om våra 43 procent inte är nog) så är bakandet bara en del av en bredare långsamhetstrend. Denna innefattar inte bara ölbryggning och förslitna möbler, utan även det antidigitala intresset för allt från vinylskivor till läderinbundna kalendrar, alltsammans grundligt undersökt av David Sax i boken ”The revenge of analog” (2016). Det är suspekt att just de feminint kodade delarna bryts ut och ses ned på som bakåtsträvande.

Susan Fraiman öppnar för andra tolkningar av vår trivsellängtan.

Hon visar hur hemmet för arbetar- och migrantkvinnor inneburit obetalt arbete och patriarkala övergrepp bakom husväggars skydd. I Sandra Cisneros bok ”The house on mango street” (1984) är titelhemmet ett sådant kvinnofängelse, och unga Esperanza vill inte ”ärva sin moders plats vid fönstret”. Men hon drömmer inte om en flykt från hemlivet som sådant, utan om ett eget hem: ”Med min altan och mina kuddar, mina fina lila petunior. Mina böcker och mina historier. Mina två skor vid sängen.”

Vi som är födda på 1980-talet och senare förstår omedelbart hennes längtan. Uppväxta i en värld av massarbetslöshet, eroderad välfärd och återkommande finanskriser har vårt bostadsval stått mellan mammas källare och livstids skuldsättning.

Inte konstigt att vi känner nostalgi inför manuellt arbete, eller behovet av en ombonad fristad. Hemlivsbloggandet är kanske snarare, som för Marx religionen, ”suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld”.

Högerextremismen vet förstås att slå politiskt mynt av dessa suckar, och som Lisa Bjurwald visade i DN (2/2) försöker fascister som Marion Maréchal-Le Pen och Frauke Petri locka kvinnoröster genom att bejaka hemmafruidealet, samtidigt som de ironiskt nog angriper kvinnoförtrycket i arabvärlden.

Cupcake-skeptikernas varning är alltså aktuell, men också farlig. Den riskerar nämligen att måla upp en konflikt mellan trygghetslängtan och demokratiska värderingar, och därmed tränga in hemkära människor i ett politiskt hörn de annars inte hade stått i.

Harvardjuristen och feministen Michelle Obama valde i stället att flirta med konservatismen: hon titulerade sig ”verkställande mamma”, engagerade sig i barnfetma och militärfamiljer, samt lät sig plåtas på knä bland morotsblasten i Vita husets grönsaksland. (Huslighetsvänstern blev dock besviken när hon kom ut som hopplös i köket.)

En annan strategi är att knyta hemliv till progressivitet, som att se stadsodling som ett svar på klimathotet och kvinnoseparatistiska matlagningskurser som integrationsverktyg, eller att tolka vårt myspundande som ett rop på fler hyresrätter.

I SVT:s komediserie ”Bonusfamiljen” blir kopplingen mellan trivsellängtan och materiell utsatthet tydlig. Martin är säljare i en sängbutik men sover själv hos morsan. Hans besök på en visning av en svindyr lägenhet med ”stor balle” verkade fåfäng, men handlade om att erbjuda sina barn trygghet i en trasslig familjesituation. En betalningsanmärkning hindrade honom dock från att ta ett lån, och sviken av banker, byggherrar och bostadspolitiker visade det sig att det svenneliv vi gärna raljerar över för Martin var en oåtkomlig dröm. Men Martin viker inte ned sig, och med julgransslingor, duschgardiner och en lavalampa förvandlar han dubbelsängen på vinden till ett palats.

Som barn begrep jag aldrig varför vardagsrummet hos min kretensiske farbror var fullt av glasfiguriner trots att de var utfattiga. Först senare har jag förstått att efter ett sekel av naziockupation, inbördeskrig, diktatur och en dödlig finanskris, kan den där pråliga ljusstaken vara det sista som håller civilisationens låga vid liv.

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *