Nina Zanjani. Foto: Beatrice Lundborg.

DN: ”Jag har mörkret i mig”

Skådespelaren Nina Zanjani får kritiker att göra vågen efter varje roll. Nu är hon aktuell i ”The Nether” på Dramaten. Möt vår nästa stora stjärna.

Läs artikeln i DN.se.

Framför spegeln i Nina Zanjanis loge på Dramaten ligger en tom vattenflaska, två modstulna ekobananer, en mormonbibel och några skisser från pjäsen ”The Nether”. Men vänta, vad var det näst sista?

– Två tjugoåriga killar kom fram till mig och frågade om jag hade tid att prata, och jag bestämde mig för stanna och lyssna. Jag hade bara tänkt uträtta några ärenden mellan repetitionerna och så frågar de mig om döden och meningen med livet. Jag sade att boken var att kasta pärlor för svin, men de insisterade.

Det är inte första gången som andligheten tränger sig på; nyligen blev hon ombedd att regissera ”Who by fire?”, två hyllningskonserter till Leonard Cohen med First Aid Kit som hölls på Dramaten tidigare i mars.

– Han var buddhistmunk i sex år, och jag tror till och med att han har nafsat på scientologin, så det spirituella finns alltid med i hans musik. Och det är ju en sak att prata abstrakt om liv, död och kärlek. Men det som gör honom stor är att han skriver om det konkret, utifrån vad han varit med om. Det är som att jag skulle skriva en låt om att vi sitter här och pratar och att det ligger två telefoner på bordet. Något sådant skulle han kunna förvandla till poesi.

Bland gästartisterna fanns bland annat Annika Norlin och Frida Hyvönen, och så Nina Zanjani.

För den bredare publiken är hon främst känd för sina roller som Yasmin i Helena Bergströms ”Se upp för dårarna” och som polisen Isabelle i tolv Wallanderfilmer. De senaste åren har hon dessutom medverkat i flera teateruppsättningar, senast i rollen som Anna i Anton Tjechovs ”Ivanov”. Men framgångarna till trots var det en slump att hon blev skådespelare. Konserten med First Aid Kit var en cirkel som slöts.

– Musiken var min första kärlek. Vi hade aldrig barnvakt hemma, och på alla fester drog någon alltid fram ett instrument till slut. Jag har starka minnesbilder av när mina föräldrar sjunger innerligt. Det var musiken som lärde mig att man kan uttrycka sig kreativt, och att det finns en större värld där ute. Och jag lyssnar alltid efter musikaliteten och rytmen i en text.

Nina Zanjani spelade piano hos en sträng tant som kvävde spellusten, men fortsatte att sjunga. Hon valde dock drama som extraämne, och överraskade sig själv med att söka in på teatergymnasium, där hon plötsligt träffade likasinnade. (”Märkliga, underbara kufar som inte heller passade in.”) Den första pjäs hon gjorde var den melankoliska barnboken ”Den lille prinsen”, där eleverna turades om att vara huvudperson.

Men precis som resten av 1990-talets högstadieungdom var det i musiken hon fann sin identitet. Till tonerna av Seattleband som Nirvana och Pearl Jam färgade hon håret lila, piercade sig och klorblekte jeansen.

– Punken har verkligen präglat mig som person. Det var där jag lärde mig att min åsikt är viktig, att jag ska stå för den, och ifrågasätta det jag tycker är fel. Det var även då vi grungetjejer upptäckte att det var skillnad mellan oss och killarna. Så vi övade på att sitta sådär som du gör, säger Nina och nickar mot min femtiogradiga manspread.

– Vi kom överens om att skratta högt, alltså verkligen asflabba, och svara på frågor i klassrummet även om vi var osäkra; normalt svarade ju tjejer alltid rätt medan killarna höftade. Vi skulle våga vara grova i språket också: ”Nu går jag och bajsar!” Fan vad det provocerade folk när en 13-årig tjej tog plats i ett rum.

Utan att ha hört talas om den amerikanska radikalfeministen Valerie Solanas grundade hennes tjejgäng organisationen ”Kill your boyfriend” som förespråkade ”en killfri generation”. De skrev rentav ett manifest, vilket Nina Zanjani blev påmind om på en möhippa häromåret. På mobilen visar hon upp ett kompendium med handskrivna slagord: ”Låt dina strul kräla i gyttjan… Tillåt inga par att gosa i din närhet… Enda gången det är tillåtet att jaga en kille är för att slå sönder hans testiklar…”

– Det kunde bli jobbigt mellan oss tjejer i gänget. ”Va? Ska du tråna efter den här killen nu?” Det var ju då man upptäckte sexualitet och kärlek, och ville gå upp i känslan av att vilja dö för en annan människas skull, och allt det där som är fantastiskt med kärlek.

– Men samtidigt tror jag att det där var nödvändigt. Tvingar man sig själv att ta plats sätter sig det beteendet i muskelminnet. Det handlade inte om killarna så mycket som om oss.

En annan vän från gänget är artisten Steget och hennes mest spelade låt är duetten ”Jag skulle dö för dig”, vilket låter som ett paragrafbrott. Men Nina Zanjani griper inte längre in när människor gosar.

– Det vackraste i livet är ju kärleken, så allt är inte så svart eller vitt som det var då. Däremot skrattar jag fortfarande högt, sitter bredbent och säger vad jag ska göra på toaletten. Tonårstiden var en otroligt svår tid och jag är otroligt tacksam för mitt tjejgäng. Redan som 13-åringar började vi göra oss medvetna kring strukturer, och det har präglat mig så mycket.

Ni föregick duktighetsdebatten med ett par decennier.

– Det vi missade var att vi kunde se ned på folk som var duktiga, och på sådana som inte var starka och tog plats, men nu vet jag ju att det inte är så lätt. Det krävs några år av liv och sorg för att förstå vissa saker.

Temat om hur kvinnor förhåller sig till män återkommer i filmen ”Exfrun”, som hade premiär i februari. Där skildras tre kvinnor i olika relationsfaser: en förälskad, en småbarnsmamma, och en frånskild. ”Exfrun” är en del av regissör Katja Wiks forskning kring kvinnors mönster i relation till män i olika stadier i livet. Inte minst sina egna, men även sådana som hon sett hos sin egen mamma och mormor.

Enligt DN:s recensent Hynek Pallas spelar Nina Zanjani ett ”kontrollfreak så väl att man är rädd att hon ska bita sprickor i tänderna.” Hon ser ut att vara nära att börja kurra när jag läser upp orden, och även om hon inte känner igen sig i tvåbarnsmamman Anna så kanaliserade hon frustrationer i sitt eget liv för att kunna spela henne.

– Det är konstigt att prata om ”rollfiguren”, för den finns inte utan mig. Allt måste ju gå genom ett Nina-filter, med min bank av minnen och känslor. Jag måste förstå känslan för att spela den, och jag kan inte ta den utifrån.

När vi ses är det en vecka kvar till premiären för den dystopiska pjäsen ”The Nether”. Det vita teatersminket signalerar att hon slängt sig iväg från repetitionen, och hennes opudrade, rödlysande vänsteröra att blodet cirkulerar i full fart.

– Vad gulligt att du frågar om mitt öra, säger hon. Jag har varit uppe i varv några veckor och i korta perioder så älskar jag att vara mitt i stormen, men det funkar inte att ha det så jämt. Men jag gör roliga saker så jag vill inte kalla det stress. Det är snarare som att vara uppe i ett rus.

”The Nether”, som skrivits av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley, handlar om en framtid där vi kopplar upp oss mot valbara virtuella världar i stället för att ses fysiskt. I ”Gömstället”, en värld med parollen ”ett liv utan konsekvenser”, kan du ha sex med och döda barn. Nina Zanjani spelar polisen Morris, som undersöker ”Gömstället”, och Reine Brynolfsson spelar platsens skapare Sims.

I förberedelserna ingick att titta på serierna ”Westworld” och ”Black mirror”, som båda föreställer sig en värld där tekniken är på vippen att ta kontroll över våra liv. Nina Zanjani minns med fasa när hon var i ett hus på landet och började få förslag på Facebook om att bli vän med andra som var där just då, trots att de inte hade gemensamma bekanta. Jag kontrar med när en massa vänner i Uppsala samma dag fick förslaget att bli vän med överbefälhavare Micael Bydén, vilket antyder att han var på besök i staden.

– Pjäsen är obehagligt aktuell. Det här händer ju redan i dag.

Men precis som i verklighetens debatter är det inte självklart vad som är rätt och fel, och både polisen och skaparen argumenterar intelligent för sin sak.

– Man börjar hålla på en karaktär, men så får pjäsen en glida över till den andra, för att sedan komma tillbaka igen. Det är lätt att säga att Sims är en hemsk person, men samtidigt räddar han kanske verkliga barn från pedofiler om han låter dem få utlopp för sina drifter i ”Gömstället”. Var slutar fantasin och var börjar verkligheten? Vem blir jag om jag väljer att skada ett barn? Och varför vill jag göra det över huvudtaget?

Hennes mest krävande roll hittills är den som Klara i pjäsen ”Klaras resa” (2010), och handlar om en kvinnas färd in i psykos.

– Psyket är det mest hemlighetsfulla och sköra vi har, och jag blev tvungen att skapa en värld som var helt logisk för mig, men som ingen annan kunde förstå.

Vissa föreställningar sätter djupa spår. Sommaren efter att Nina Zanjani gått ut scenskolan 2007 åkte hon till Sydafrika och Swaziland med Clowner utan gränser. Tillsammans satte de ihop en föreställning som de tog till skolor, sjukhus och fritidsgårdar, och efter föreställningen lekte de med barnen. Resan hade fokus på hiv- och aidsproblematiken, som drabbat regionen särskilt hårt. I Sydafrika beräknas knappt var åttonde person vara smittad.

– Jag minns särskilt en bergsby där skolan bara var en cementplatta; papper och penna var inte att tala om. Invånarna bodde i lerhus och lagade maten över en eld. Efter föreställningen sjöng barnen för oss, och vi visste att många av dem inte kommer att få växa upp och bli stora. Det där kommer jag aldrig att glömma.

Nina tar en lång paus.

– Jag kan inte formulera det på något annat sätt, än att det är bra att ha sett det. Även om man inte kan förändra det. Samtidigt så är det våldsamt viktigt att ha det där perspektivet. I Sverige lever vi ju i små ”The Nether”-världar där vi väljer vad vi vill se och inte vill se, och känner oss avundsjuka på dem som har mer pengar och finare lägenhet. Allt det där är ju bara skit.

Samtidigt som Nina Zanjani ofta dröjer vid frågor om lidande, så har hon blixtnära till humorn. Innan jag satte mig ned i soffan var vi tvungna att provklämma löstuttarna som hängde över ryggstödet. (De kändes förvånansvärt naturliga.)

Nina Zanjani läste en gång en intervju med en skådespelare som sade sig vara intresserad av mörkret, av sprickorna, men Zanjani insåg att hon inte riktigt förstod vad det innebar.

– Jag tänkte att det lät bra, men förstod det inte. Och nu tror jag att jag vet varför, jag är tvärtom. Jag är intresserad av vad det är som gör att man ändå vill en massa saker. Att man lägger ner sin själ i en annan person eller i ett projekt. För det är det som är fantastiskt med människan. Mörkret finns ju här hela tiden ändå. Jag behöver inte leta mig till det; jag har det redan i mig.

Och kanske beror det på personliga sorger; hon är 35 år men har redan många vänner som dött. Det svåraste var när bästa vännen dog i en bilolycka vid 20 års ålder.

– Jag ser henne fortfarande framför mig, det är ett sådant visuellt minne. Det är som att världen har olika färger innan och efter.

Vikten att framhärda med värdighet inför prövningar har varit ett återkommande tema även hos Leonard Cohen, vars musik Nina Zanjani levt med de senaste månaderna. Eller som hennes tjejgäng en uttryckte det så precist i sitt manifest: ”Var inte blödig.”

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *