DN: ”Vad är populism?” av Jan-Werner Müller

Det avgörande kännetecknet för all populism är antipluralismen. Leonidas Aretakis läser en nykter tysk essäist som lämnar lika lite kvar som Ockhams rakkniv.

Läs artikeln på DN.se.

Samtalet om populism, sade filosofen Isaiah Berlin, lider av ett ”Askungenkomplex”; någonstans trampar rätt fot runt, men vi är för ivriga med skohornet. Vid samma konferens om det svårfångade politiska fenomenet, på London School of Economics i maj 1967, förklarade två andra forskare att ”ett spöke går genom världen: populismens”. Om vi slår ihop metaforerna består alltså utmaningen i att snöra stövlar på vålnader, vilket kan förklara svårighetsgraden.

Essäbok
Jan-Werner Müller
”Vad är populism? En essä”
Övers. Hillevi Jonsson
Daidalos
Femtio år senare knarrar det på vinden igen. 2016 års nyord var enligt Oxford Dictionaries ”post-truth” och magasinet Time utsåg Donald Trump till årets person. I Österrike, som kanske mest av alla Europas länder byggt sin efterkrigsidentitet på antifascism, fick högerextremisten Norbert Hofer – som bland annat förespråkar pangermanism, det vill säge ett nytt Stortyskland – nästan hälften av rösterna i presidentvalet den 4 december.

Populister så långt ögat når, som tyske statsvetaren Jan-Werner Müller inleder sin nyöversatta essä ”Vad är populism?” Men innan spökjakten kan börja vill han definiera vad det är som eftersöks. Annars riskerar begreppet att bli en bekväm ursäkt att slippa lyssna på politiska motståndare, inte minst genom att avfärda all känslopolitik eller antielitistisk retorik som populism.

Många teorier om populismen har försökt hitta gemensamma nämnare (landsbygd, klassallianser, orolig medelklass, nationalism) men så snart man tittar på faktiska populistiska rörelser slits begreppet itu av deras olikheter sinsemellan. Jan-Werner Müller gör därför klokt i att sälla sig till den gren av forskningen där exempelvis Margaret Canovan och Ernesto Laclau ingår, som snarare försöker se populismen som en politisk logik, vilken kan uppträda i en rad olika skepnader.

Och det avgörande kännetecknet på populism är enligt Jan-Werner Müller antipluralism. Att påstå sig företräda folkviljan räcker inte, ett ”bara vi är folket” måste läggas till. En populist må alltså säga sig förespråka demokrati, men bara så länge utfallet blir detsamma som det den populistiska partieliten definierar som folkviljan, i regel utan att ens fråga folket.

Därför är all populism enligt Müller antidemokratisk. Där demokrater ser folkliga protester eller oenighet inom systemets ramar som en möjlighet till självkorrigering, ser populisten den som ett resultat av utländsk intervention, konspirationer bland eliten, självhat eller förräderi – ja allt utom genuin osämja. Övriga politiska partier (exempelvis en konspirerande ”sjuklöver”) och därtill oberoende press avfärdas som illegitima.

Samtidigt vänder sig Müller emot det liberala etablissemang som gjort sig kvitt all vänsterkritik av exempelvis EU:s odemokratiska hantering av finanskrisen, där valda vänsterregeringar tvingades föra ekonomisk högerpolitik. I sådana fall är det inte konstigt att det uppstår en önskan från vänster om att bedriva populism som ett korrektiv till de demokratiska institutionernas brister, vilket exempelvis statsvetaren Chantal Mouffe argumenterat för.

När tidigare forskare krånglat fram så många som 24 kännetecken på populism känns Müllers teori lika ren som kinderna efter en rakning av Ockham själv. Ändå har hans definition sina brister.

En sådan är att den begränsas till demokratiska samhällen. Arbetarrörelsen genomdrev eller utvidgade i vissa fall rösträtten utifrån en populistisk logik, och liknande rörelser skulle kunna uppkomma i exempelvis Kina. De skulle svårligen kunna kallas antidemokratiska, även om pluralism inte står högst på deras agenda.

Och frågan är om inte Ernesto Laclau, som Müller argumenterar emot i det tredje och avslutande kapitlet, har en poäng i att populistiska uppgifter som att formulera ett folk och definiera vem som inte hör hemma där utgör grunden för all politik. Alla svenska partier har exempelvis verkat för att utestänga Sverigedemokraterna utifrån logiken att ”bara vi är folket”.

Kanske gäller detta även Müllers eget svar, som förvisso låter pluralistiskt: ”en nykter – och alltså inte moraliskt laddad – diskussion”. Detta är öronbalsam för just det folk som varit politiskt huvudfokus på båda sidor om mitten sedan Bill Clinton introducerade den tredje vägen, nämligen den liberala medelklassen: tolerant mot minoriteter, men okänslig för ökad ojämlikhet. Och som alla folk kantas det av ett stängsel, och ett – alltmer förbannat – utanför.

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *