Lina Thomsgård. Foto: Beatrice Lundborg

DN: ”Min självhatarröst har tappat i styrka”

Hon startade Rättviseförmedlingen och blir i mars ensam programledare för SVT:s ”Kobra”. Nu har Lina Thomsgård dessutom satt ihop en bok om 51 inspirerande kvinnor. Men vem är hon?

Läs artikeln på DN.se.

Om något är snett så vill Lina Thomsgård rätta till det. Det kan vara könsbalansen i allt från dj-bås till historieböcker. Eller kafépynt.

– Men hallå!

Hon far upp och petar till en ljuslykta med bjällror på väggen bakom mig.

– Du såg väl att den hängde snett, att det inte såg bra ut, säger hon.

Förändringsviljan har funnits med länge. När hennes värmländska lärare bestämde att klassresan i årskurs fem skulle vara en dressintur i just Värmland sade Thomsgård ifrån.

– Det var vi som bakat bullar och sålt så vi borde få välja själva, så jag föreslog att vi skulle åka till Åland på cykelsemester. Jag var egentligen inte så intresserad av vad vi skulle göra i stället utan gjorde det mest för principen. När det kom till kritan ville dock fler åka dressin, så tre av oss reste på en deppig Ålandstur i stället, vilket ju var rätt störigt egentligen.

Thomsgård kallades därefter för ”bossen i klassen”, vilket myntades av en klasskamrats mamma på ett föräldramöte när barnen var med.

– Det var så knäckande. Jag ville inte bli sedd som en upprorsmakare, utan ville mycket hellre bli omtyckt. Men samtidigt fanns det ju inga alternativ. Jag såg filmen ”6A” i går och kände igen mig så mycket!

Hon kom till den skolan i tvåan så de andra eleverna kände redan varandra, men snart blev hon välkänd genom alla projekt hon startade. Bland annat skrev hon och spelade huvudrollen i pjäsen ”Splitterfamiljen”, som handlade om en styvfamilj där mamman kör med barnen. Längst fram på premiären satt hennes nyskilda mamma.

– Jag tror att jag ville förklara för de där duktiga kärnfamiljsbarnen vem jag var, att jag var stolt över min familj, och kanske göra det till något kul. Men jag tror inte att det lyckades. Sådär var jag hela barndomen: pratade för högt och mycket och gör det fortfarande.

Lärarna lät henne ofta skippa lektioner så att hon kunde skriva artiklar om exempelvis Leila K till sina nystartade skoltidningar i syslöjdssalen. Dessa innehöll alltid en följetong med ett spännande första avsnitt, men hon orkade aldrig skriva en fortsättning utan påbörjade i stället en ny.

I nian drog hon igång popfanzinet ”Zine”, som folk uttalade siin i stället för det tänkta sajn. Första numret sålde i fem ex på Pet Sounds och redaktionsmötena hölls på kafé Giffi, där vi nu sitter 23 år senare.

– Vi intervjuade Brainpool för att jag skulle få hångla med Janne Kask, vilket lyckades.

Lina Thomsgård gör en liten målgest.

– Och så träffade vi Weezer, som jag trängde mig in på Gino för att se. Jag hade med mig pappas lyxiga fotoväska utan kamera och sade till vakterna att jag skulle plåta för Aftonbladet: ”Det är bråttom, de börjar nu!” Men jag körde ingen aggrostil utan bad vänligt att få tala med chefen. Mitt trick när det gäller överheten var redan då att försöka få med mig den.

Sådana färdigheter skulle komma väl till pass när hon 2010 startade Rättviseförmedlingen, som hjälper företag och organisationer att förbättra representationen i exempelvis paneldiskussioner. Och som så mycket gott började det som ett bakfylleprojekt.

– Jag hade gett ett onyktert löfte till någon klubbokare som för tiotusende gången förklarat att det inte fanns tjejer som spelar skivor, att de förstås jättegärna ville ha dem, men du vet dj, det är teknik och bpm. Och jag tänkte: men vänta här, de som står där nu, Kristoffer och Johan, de är mina vänner och de jobbar i en jeansbutik. De vet inte hur man gör, de trycker på play och paus och det kan min mormor göra. Varför är kvalitetskraven så oerhört relevanta så fort vi ska öppna dörren för andra?

Så Lina Thomsgård gjorde en efterlysning på Facebook och kunde snart leverera 130 namn på kompetenta kvinnliga dj:s. Hon ritade en logotyp och gruppen fick snabbt tusentals följare. Och förmågan att tala konstruktivt med överheten var nyckeln.

– Ni på DN skrev att Rättviseförmedlingen var veckans bästa nyhet och jag blev så himla glad, du vet den där hisnande nypa-sig-i-armen-känslan som man aldrig får nu som 38-åring. Så vi fortsatte göra listor på allt från bloggare till motorexperter.

Bokarna blev bara glada, så äntligen fick Lina Thomsgård sitt uppror som inte upprörde. Som det finurliga namnet antyder så handlar det om att visa rätt, inte om att peka finger. Så de jobbade hårt på att inte uppfattas som konfliktskapande.

– Möjligtvis konfliktblottande. Man blandar ofta ihop det där, så att den som pratar om problem uppfattas som skaparen av dem.

Därför har hon också undvikit kontroversiella frågor som den om klass.

– App app app! Nu kommer du att få mig att prata politik och det är livsfarligt. Vips har jag förbjudit smågodis och infört en lag om att alla måste ha pagefrisyr.

Lina Thomsgård syftar på en intervju i ETC (30/12 2014) där hon skämtsamt föreslog att Hornstullsbor borde tvångsförflyttas utanför tullarna som en lösning på segregationen. Expressens Björn Barr jämförde henne med Pol Pot (5/1 2015) och Thomsgård bad om ursäkt. Men det finns ju feministiska frågor som är beroende av klass, försöker jag.

– Ja, och en av anledningarna till att jag lämnade Rättviseförmedlingen för tre år sedan var att på ett konkret sätt sprida arbetet även till andra områden. Jag kände att jag stått i för många paneldebatter och slått ett slag för att det skulle vara fler kvinnor i TV4:s morgonsoffa. Var kommer det underbetalda vårdbiträdet in i ett sådant samtal? Jag är väldigt glad över att Rättviseförmedlingen var utformad efter vad folk letade efter, men vilka är det samhället vill leta reda på? Sådana som syns och hörs. Om du tillhör dem som ingen jävel intresserar sig för, utan bara ska finnas där som en samhällsservice, krävs det andra metoder.

Strax efter att Thomsgård har sagt service så avbryts vi av ett ”Pyttipanna! PYTTIPANNA!” Lina Thomsgård äter för två nu, men någon mage syns knappt till bakom hennes vida kattröja.

– Tuttarna är lite för stora så folk tittar jämt där. Det är därför jag har på mig djurtröjor, så att jag kan låtsas att folk bara tittar varelsen i ögonen.

Nedkomsten är beräknad till maj. Hon är dock fortfarande sitt pigga jag.

– Jag vaknar så sjukt tidigt på morgonen och är lika sugen på livet som nån kristen svetsare. Om jag väcks klockan fem av ett snösjok som rasar så tänker jag ”äntligen dag!” Det är nog för att det är så mycket kul som händer nu.

I helgen reser hon med ”Kobra”-gänget till en stuga utanför Gnesta för att planera vårens säsong som drar igång i mars. Alla tar med sig tre idéer men Lina Thomsgård har fyrtio. Bland annat vill hon undersöka vår fascination för döden, i och med att 2016 hade ett sådant fokus på bortgång. I höstas delade hon programledarrollen med Kristofer Lundström, vilket Aftonbladets Jan-Olof Andersson ansåg inte gav den gråskäggade programledaren nog med ”svängrum”. I vårsäsongen, med start i mars, leder hon för första gången programmet själv.

Ska det bli skönt med svängrum?

– Alltså Kristofer är fenomenal. Men det Aftonbladet skrev tydliggör ju tanken om att när det är trångt i rummet så måste tjejen bort. Någon behöver svängrum; det måste vara mannen! Samtidigt är debattklimatet väldigt dömande just nu. Då är det uppfriskande med någon som skriver en sådan sak och vågar blotta sig: det här är jag.
– När vi var två så skulle vi komplettera varandra, och då Kristofer redan var etablerad fick jag bli den nyfikne. Nu ska det bli roligt och svårt att axla det ansvaret själv.
Lina Thomsgård märker att svettpärlor tränger fram i pannan när jag ska fortsätta att fråga om hennes graviditet.

– Jag träffade nyligen en journalistbekant som hade en ny cykel och sade ”en dam… tjej… ja en cykel” och vad han än sa så fick han sån där genustourettes. Min graviditet är förstås extra knivig. Var är vi nu: är moderskapet något heligt eller tycker vi fortfarande inte att det ska definiera en kvinna?

Killfeminister blir kanske också extra nervösa sedan Expressens Ida Ölmedal drog igång en debatt om pappafeminismen, vilken Lina Thomsgård dock vill benåda.

– Alltså kör hårt, whatever! Det är klart att jag precis som alla andra kan få en rysning när folk med sådan lätthet kliver in i en kamp som pågått i hundratals år och ba’ ”jag har en idé: tjejer e bra!” Men samtidigt är det precis så det måste gå till, så välkomna ombord! Jag själv har ju lärt mig grejer genom att människor har bjudit in mig. Får man inte det ser det ju jävligt mörkt ut.

I veckan kommer ”En annan historia”, en bok som Lina Thomsgård varit redaktör för och där 51 skribenter lyfter fram lika många inspirerande kvinnor, från Barumskvinnan till Mama Masika. Bland de medverkande finns bland annat Annika Lantz, Tone Schunnesson, Fanna Ndow Norrby, Simon Bank, Annika Norlin, Ebba Witt-Brattström och flera DN-skribenter såsom husbibliotekarien Jenny Lindh. Hennes egen inspirationskälla var textilkonstnären och äventyraren Aina Cederblom, som ensam seglade över halva jorden.

– Det finns en brist på berättelser om kvinnor, så då var det bara att sätta igång! Först inbillade jag mig att jag hade tid och kunskap att skriva boken själv, men ganska snabbt kom jag på att jag alltid föredragit att jobba kollektivt.

Vi går upp i hennes lägenhet för att hämta fler djurtröjor till fotograferingen: en katt, en labrador och en varg. På en hylla ligger en ouppackad ”head chair”, en miniatyrstol för huvudet, som hon fått i julklapp. Jag minns en krönika där hon skrev om julklappar som får henne att må dåligt, såsom feng shui-boken ”Rensa i röran”, och på golvet i vardagsrummet står ouppackade pappåsar med böcker sedan inflyttningen i augusti.

En av hennes och den nya bokens poänger är att det finns oändligt många sätt att vara kvinna – nej, vänta nu – människa på. Det betyder dock inte att hennes egen framåtanda varit friktionsfri.

– Folk tror att bara för att man gör något så gör man det med lätthet. ”Vill du skriva krönikor för Fokus?” Absolut inte, jag kan inte skriva, jag är sämst i världen. Men varför säger jag så när så många snubbar bara: ”Jag testar, klart jag kan skriva!” Jag vill ju att idéerna om vem som bör göra vad utmanas, och då måste jag ju själv vara med och göra det. Men alla grejerna som du kommer att rada upp i någon faktaruta har jag gjort med jättemotstånd. Programleda ett kulturprogram; är du galen? Vem orkar lyssna på min kraxstämma eller se på mina fladdriga händer? Så jag har verkligen inte dansat genom livet opåverkad av våra idéer om kön.

Ett annat sätt att utmana könsnormer är förstås att låta bli att bli mamma, vilket hon bland annat skrev om i krönikan ”Självvald barnlöshet – en gåva till omvärlden” (Aftonbladet 12/5 2015).

– Jaja, jag har inte en sån jävla helig syn på det här med att bli förälder. För det är så egoistiskt att det inte är sant; man ska liksom ta allt ens engagemang och knö ner det i nån liten stackare.

– Men nu blev det som det blev, säger Lina Thomsgård på dalmål.

Själv siktar hon något förvånande på att bli en sträng förälder. Hon värderar artighet och snällhet, och stör sig på att föräldraskap har blivit ett sådant projekt i dag.

– Folk är sådana slavar inför sina barn, och begrepp som ”nära föräldraskap” gör att man vill göra spontanabort. Barn ska inte få precis det de vill ha. Det är alltid en sådan uppmärksamhet kring kids vid middagsbordet; jag är kanske inte så intresserad av dig, din lille plutt. Men så säger jag nu, och så sitter jag väl där sedan och serverar gräddbakelser till frukost.

Nu väntar hon en son.

– När vi på ultraljudet fick syn på en jättesnorre var jag tvungen att känna efter om det spelar någon roll. Tycker jag att det blir lite mindre av en mini-me? Samtidigt blir jag lite lättad, för tänk om jag projicerat min självhatarröst på en tjej, och blivit en sådan där obehaglig mamma från sagorna.

Men med åldern har den där rösten tappat i styrka. Nyligen lekte hon en lek med sin sambo som gick ut på att berätta hur en fiende skulle beskriva en. Thomsgård trodde att hon sågs som klämmig och lite bolibompa trots att försöken att göra frågor greppbara bygger på hyllmeter med läsning.

– På en middag är jag den som gör att folk tänker att ”när ska hon hålla klaffen? Hur lång kan en historia vara?” Jag är jobbig och det vet jag. Erkänn!
Jag försöker göra mig liten och hon fortsätter.

– Det är samtidigt det som fått mig att göra grejer. Som gör att jag kan säga: ”Jag gjorde det! För att jag var så jävla hetsig!”

Den långsiktiga målbilden är sarkastiska och dovröstade Dorothy Zbornak i ”Pantertanter”. När hon var fem år var ambitionen däremot att bli statsminister.

– Jag räknade ganska snabbt ut att tjejer inte kan bli statsminister, och det är lite synd att jag 33 år senare inte har fått det motbevisat.

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *