DN: Höjden av makt: svindlande byggnader på film

Läs artikeln på DN.se.

När Jeddah tower står färdigt vid Röda havets strand har människan för första gången byggt över kilometerstrecket. På renderade bilder syns den spetsiga toppen punktera molnen, och scenen talar till fantasin snarare än till förnuftet.

Enligt arkitekten Adrian Smith, som även ritat världens i dag högsta byggnad Burj Khalifa (828 meter), kan tornet bli en bra plats att leva på, men ser det ”mer som en symbol”. Och höjd har genom historien betecknat makt, andlig som världslig.

Även Tellus towers på Telefonplan i Stockholm, som tävlar med Karlatornet i Göteborg om att bli Nordens högsta byggnad, låter i reklambilderna tornen klättra över molnen.

Tankarna leds till Pieter Brueghel den äldres oljemålningar av Babels torn, samt till Bibelns bild av molnen som himlaport: ”Han gav sin befallning åt molnen därovan och öppnade himlens dörrar.” (Ps 78:23) Och mycket riktigt utlovas i Jeddahs nålliknande torn världens högst belägna observatorium: ett öga som ger de utvalda en glimt av himlen.

Den amerikanske science fiction-författaren Neal Stephenson klagade nyligen på att västvärlden slutat bygga ”big stuff”, och att staterna vid Persiska viken samt Kina numera står för de mest spektakulära byggprojekten.

På framtidskonferensen ”Future tense” (2011) lade Arizonauniversitetets rektor skulden på Stephenson och hans kollegor för bristen på utopisk arkitektur, och nog ligger det en del i detta.

För som stadsforskaren Stephen Graham skriver i tidskriften City (2016:3) anspelar städerna vid Persiska vikens svindlande stadssilhuetter medvetet på gammal science fiction. (Han går in djupare på ämnet höjdgeometri i boken ”Vertical”, som ges ut på Verso i höst.)

Redan den brittiske författaren H G Wells tänkte sig framtidens städer som vertikala hierarkier. I ”Tidsmaskinen” (1895) är framtiden indelad i en välmående ovanvärld och en förslavad underjord. I ”När den sovande vaknar” (1899) slår en man upp ögonen år 2100, efter att ha legat länge i koma, och finner att de rika stängt in sig i skyhöga hus medan arbetarna trälar på marknivå.

Metropolis var en av många filmer som i 1920-talets Berlin gjorde det urbana rummet självt till en huvudperson.

Temat återkommer i Fritz Langs dystopiska film ”Metropolis” (1927), och senare i författaren J G Ballards mörkt satiriska ”High-rise” (1975), som filmatiserades förra året.

De himmelsbroar som Adrian Smith föreslagit löpa mellan megatornen återfinns redan i ”Metropolis”. Den var en av många filmer som i 1920-talets Berlin gjorde det urbana rummet självt till en huvudperson, och i de tyska filmstudiorna fick arkitekter som världskriget gjort arbetslösa chansen att förverkliga sina visioner.

Inspirationen till arkitekturen i ”Metropolis” kom från futurismens hyllande av teknologi och ungdomlig vitalitet, och i stället för nationella monument så var det industri, trafik och höghus som skulle symbolisera stadsrummet.

Den existentiella svindel som en livegen bonde kände inför en kyrkas målade innertak väcktes numera av höghus i glas och stål. Vad kunde passa bättre att gestalta dessa nya visioner än det supermoderna filmmediet?

Den film som i modern tid haft störst inflytande över arkitekturen är Ridley Scotts ”Blade runner” (1982). I ett framtida Los Angeles lever de förmögna högt upp i skyskrapor, medan de fattiga trängs i den plaskiga asfaltens mångkulturella inferno.

Det sägs att stjärnarkitekten Richard Rodgers visade ”Blade runner” för sin personal varje vecka, och filmens ”futurismdesigner” Syd Mead reste 2005 runt i staterna vid Persiska viken och föreläste om stadsbyggande, bland annat för Bahrains kungahus.

Burj Khalifa är dessutom inspirerat av ”Trollkarlen från Oz”, som Adrian Smith såg som ung, samt av Frank Lloyd Wrights 1,6 kilometer höga torn ”Illinois”, som aldrig byggdes. (En av Wrights mest kända byggnader, Ennis House i Los Angeles, användes som inspelningsplats i ”Blade runner”.)

Wright är mest känd för sin organiska arkitektur som låter strukturerna bli en del av naturen, såsom bostadshuset Fallingwater som svävar över ett vattenfall i Pennsylvanias skogar.

Naturmystiken återfinns även i språkbruket hos Adrian Smith, som liknar Jeddah tower vid en ökenblommas blad. Detta paras med en hållbarhetsjargong som är svår att ta på allvar när Human rights watch rapporterat om slavlika förhållanden vid uppförandet av Burj Khalifa. Ett kusligt eko av sci-fi-genrens klassdystopier.

Den qatarisk-amerikanska konstnären Sophia Al-Maria har döpt regionens kombinerade besatthet av skrytarkitektur, hyperkommersialism och hållbarhetstrams för ”gulffuturism”.

Mot denna skulle man kunna citera just Frank Lloyd Wrights omdöme om New Yorks höjdfetischism: ”en falsk, grym ambition som målar planlösa, trubbiga, pretentiösa, feodala stadskonturer som de ursäktar och humaniserar genom att ljuga om dess syfte”.

Ju mer regionen påminner om science fiction, desto mer attraktiv blir den som sceneri. Inför inspelningen av ”Star trek: Beyond” (2016) i Förenade arabemiraten förklarade producenten Jeffrey Chernov under en presskonferens: ”Vi sökte efter framtiden och fann den i Dubai.” Cirkeln har därmed slutits.

Både arkitekter och shejker är uppvuxna med science fiction-genrens myter, och påverkas av dem. Dessutom måste byggnaderna knyta an till dessa symboler för att väcka igenkänning hos potentiella investerare och turister.

Då gör det ingenting att den vertikala symboliken i dag är något av en zombie: en stark bild som lever kvar i kulturen, men som samtidigt är död då den inte längre avbildar verkligheten, där de superrika snarare blivit osynliga än bor högt.

För den bild som höghusen skall projicera – staterna vid Persiska viken som centrum för makt och modernitet – är ju även den en dröm, som bara kan vara våt så länge som oljekranarna är det.

Vertikal metaforik är förstås äldre än filmmediet; höjd har i alla tider förknippats med godhet och makt, och det låga med fulhet och underkastelse. Detta har gett arkitekturen en central roll för härskare ända sedan de pyramidala ziqqurater som restes i Mesopotamien för fyra tusen år sedan.

Namnet kommer från akkadiskans Zaqāru, ”att bygga högt”, och enligt den grekiske historikern Herodotos var syftet att lyfta prästerskapet närmare himlen.

Kopplingen till makt är reell såväl som symbolisk, då de massiva tegeltemplen var oerhört resurskrävande. Liknande strukturer återfinns i civilisationer över hela världen, och att Mellanöstern åter är centrum för pyramidalt byggande är ännu en sluten cirkel.

Vertikal symbolik är även en stapelvara i västerländsk idéhistoria. I ”Timaeos” rangordnar Platon de gudomliga himlakropparna över vår ändliga fysiska verklighet; i Bibeln är Gud ”upphöjd över alla folk” (Psalm 113:4), medan Satan är en orm som störtats ned på jorden (Upp 12:9). Psykologisk forskning har visat nära kopplingar mellan höjdmetaforer och religiösa föreställningar. Och symboliken finns lagrad i vardagsspråket: högkultur, lågkvalitativ, överlägsenhet.

Högst är alltså bäst. Därför består också världens högsta byggnader till cirka 30 procent av skrythöjd. det vill säga den del av tornet som inte används. Kanske motsvarar de ihåliga spetsarna de obebodda tempel högst upp i sumerernas ziqqurater, i vars soffa Gud enligt myterna sov om nätterna.

”Arkitektur är att bryta med traditionen”, skrev den italienske arkitekten Antonio Sant’Elia i sitt futuristiska manifest (1914), vars skisser bland annat inspirerat det pyramidala högkvarteret till Tyrell Corporation i ”Blade runner”.

Men då Sant’Elias ritningar är märkbart influerade av just ziqquraterna kan man fråga sig om inte alla framtidsvisioner i någon mån också är bakåtblickande.

En annan höjdbesatt modernist, Le Corbusier, hämtade inspiration till sina öppna bottenplan i templet Parthenon i Aten. Och hans förakt mot gatulivet återfinns även i dagens stater vid Persiska viken, vars flanörer får slänga vandringsstaven i bakluckan på en stadsjeep för att komma någon vart.

Distinktionen mellan modernitet och tradition luckras upp ytterligare av att tornen är patriotiska byggen i världens mest konservativa muslimska länder, men byggs av amerikanska arkitekter för att locka turister med hyperkommersialism.

Begreppen rinner som sand mellan fingrarna: framtid och historia, fiktion och verklighet, fundamentalism och modernitet. Och slutligen: ritning och ruin. Jeddah tower byggs av Binladin group, vars vd Bakr bin Ladin är bror till en viss terroristledare. Familjen ligger därmed bakom både världens största byggnads- och rivningsprojekt.

Nog finns ända sedan Babels torn en underförstådd dödslängtan i alla kapplöpningar mot skyn. Som Don DeLillo skriver i ”Falling man” (2007): ”Byggdes inte [tvilling-]tornen som drömmar om rikedom och makt som en dag skulle bli drömmar om ödeläggelse? […] Provokationen ligger i öppen dag. […] Ni säger Här har ni det, störta det nu.”

Om de superhöga tornen når himlen eller går åt helvete är alltså oklart. Precis som att alla utopier egentligen är realiserandet av uråldriga idéer, så innehåller de kanske även drömmen om en framtida undergång. Därför är utopier och dystopier ofta omöjliga att skilja åt, både i fiktionen och i verkligheten.

Kanske är detta vad Darran Anderson menar när han i ”Imaginary cities” (2015) skriver att ruiner är allt vi kan hoppas på: ”Vi kanske inte kan besegra döden, men vi kan hoppas tillfälligt undslippa den andra döden: den som suddar ut bevisen för att vi ens existerade till att börja med.”

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *