Läs texten på DN.se.
Haussmanns nypor var hårda, men de pressade ändå in moderniteten i ett Paris som han respekterade. Le Corbusier däremot ville börja från noll. Om han fått genomföra sina dristigaste ”teoretiskt vattentäta” idéer, som bland annat inkluderade rivandet av stora delar av Gamla stan i Stockholm, så hade vi fått en läxa i sann brutalitet.
Senare röster som Jane Jacobs har förespråkat mer dynamiska och lokalt förankrade perspektiv. Och när Unesco nu utnämnt sjutton av hans byggnader till världsarv, däribland Maison Guiette i Antwerpen och nordindiska Chandigarhs administrativa centrum, så kanske vi kan pusta ut över att världens historiska stadskärnor inte har fått lämna plats för gigantiska funkistorn.
ANNONS:
Men även om hans ritningar var ämnade att realiseras, så var de också propaganda för en idé. Han vände sig emot planlös och reaktiv stadsbyggnad, som ser det urbana rummet som en vild best. Le Corbusier ville att människan skulle hålla i piskan igen, och här finns kanske en utopisk kärna värd att rädda.
I dag är ordet vision en företagsklyscha, men det har funnits en tid när det åsyftade storslagna politiska målbilder. Bostadsbrist och segregation tillhör vår tids största utmaningar, men medan marknadens malliga rytande ekar i det urbana rummet darrar politikerna bakom en stol i hörnet.
Det är lätt att skrocka om miljonprogrammens själlöshet utifrån det vi i dag vet om stadsbyggnad, men desto svårare att applicera kunskapen på vår egen samtid. Ritningarna kan få ligga kvar i sina pärmar, men vi borde definitivt blåkopiera djärvheten, självtilliten i att tänka i genomgripande svar.
Alternativet är att erkänna att av vårt gemensamma urbana drömmande finns blott stoft kvar. I sådana fall har Unesco precis utnämnt sjutton lämpliga minneslunder.
