artikeln på DN.se.
För de brittiska romantikerna var barndomen ett gudomligt naturtillstånd som civilisationen hotade att ödelägga. Poesi om oskyldiga barn som i sjöar, berg och moln hör Guds eviga språk kan i dag se ut som världsfrånvänd sentimentalitet. Men de var diktade svar på de brutala arbetsvillkor som den industriella revolutionen introducerat för en stor del av den brittiska befolkningen.
Bland annat vände de sig emot det vanligt förekommande barnarbetet, som i William Blakes dikt om de drömmande rörmokarbarnen i ”Oskuldens och erfarenhetens sånger” (1789), och romantikernas språkbruk influerade starkt radikaler som Karl Marx och senare de franska surrealisterna.
Kontrasten mellan barnslig kreativitet och krass vuxenvärld har även varit ett viktigt tema inom barnkultur. I Antoine de Saint-Exupérys klassiker ”Den lille prinsen” (1943) kraschar en pilot i öknen och stöter på en ljushårig pojke som säger sig vara en kunglighet från en främmande planet.
De upptäcker snart att de har mycket gemensamt, framför allt deras upplevelser av en oförstående vuxenvärld. Prinsen berättar om alla tjockskallar han stötte på under resan till jorden, vilka ofta benämns efter sina yrken: geograf, affärsman, lykttändare.
I den bioaktuella filmatiseringen av ”Den lille prinsen” har kopplingen till arbete förstärkts. Berättelsen har flyttats fram i tiden och en ung flicka bor nu granne med den åldrade piloten, som berättar sagor om prinsen han mötte en gång.
Flickans karriäristiska mamma pressar henne att gå på en snofsig skola, och introducerar ett absurt detaljerat schema. Men flickan söker i stället upp lille prinsen, som nu blivit en hunsad fastighetsskötare åt filmens skurk, affärsmannen.
Även i Pixars filmer finns denna fascination för relationen mellan fantasi och arbete.
I ”Ett småkryps liv” (1998) hånas myran Flip för att han försöker uppfinna ett nytt sätt att samla in mat. När gräshopporna kommer för att förslava myrorna angriper härförare Hopper specifikt deras vilja att tänka själva: ”Idéer är farliga! Ni är hjärndöda, jordskyfflande förlorare, satta till jorden för att tjäna oss!” (Insekter som metafor för arbetare återfinns även i två filmer av studion Dreamworks: ”Antz” (1998), som handlar om en soldatmyras plan att utrota arbetsmyrorna, och ”Bee movie” (2007), där honungsbin strejkar för bättre arbetsvillkor.)
”Monsters, Inc.” (2001) handlar om ett företag med samma namn som framställer energi genom att skrämma barn. En kontorist inför innovationen att få barnen att skratta i stället, vilket tar honom till chefsposten.
”Wall-E” (2008) följer en robot som städar jorden efter att vi övergivit den, och som via romantiska komedier utvecklar förmågan att känna förälskelse. Mänskligheten däremot, har överlåtit allt arbete på robotar och förslappats av all fritid.
I ”Insidan ut” (2015) kämpar en ung flicka med att hantera föräldrarnas karriärmotiverade flytt till Silicon Valley. Hennes psyke gestaltas som ett industriellt kontrollrum, där fem grundkänslor slåss om spakarna: glädje, vemod, rädsla, ilska och avsky. En av filmens poänger är att vemod, som till en början framstår som destruktiv, i själva verket är en viktig pusselbit för ett funktionellt psyke.
Slutligen kan nämnas Fox Warners ”Legofilmen” (2014), där en överglad byggarbetare ofrivilligt hamnar i spetsen för motståndet mot Lord Business, som stävjar kreativitet genom att med lim skapa perfekta byggnader. Detta motsvaras i vår fysiska parallellvärld av en pojke som bygger lego med en perfektionistisk pappa.
Ett genomgående tema är således kreativa drömmare som kämpar med att vara samhällsnyttiga i en stelbent och oförstående vuxenvärld. Dessutom finns ett tydligt intresse för arbetslivet, och i flera av filmerna är skurkarna dessutom giriga företagare.
Presenterar alltså Hollywoods storföretag en radikal arbetskritik i rakt nedstigande led från 1800-talets romantiker och revolutionärer, en repris på Karl Marx vision om ett samhälle där du kan ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”?
Riktigt så enkelt är det inte. För även om barnkulturens tema om oförstörd uppväxttid finns kvar, så har det omgivande samhället förändrats. Hyllning av barns kreativitet må ha varit radikal när yrkeslivet genomsyrades av hierarkiska värderingar, men i dagens postindustriella värld – och särskilt i den Silicon Valley-kultur av betalda flipperspelspauser där Pixar verkar – är ledorden de motsatta: Finn dig själv! Gå din egen väg! Var kreativ!
Borta är den protestantiska arbetsetiken, där flit och disciplin hade ett egenvärde. Det nya evangeliet sammanfattas väl av Richard Branson: ”Att ha kul är en av de viktigaste och mest underskattade ingredienserna i framgångsrikt företagande.” Passande nog är hans förebild just Peter Pan, barnet som vägrar växa upp.
Idén om arbete som lek riktas lika mycket mot vuxna som mot barn, och återfinns även hos den franske regissören Michel Gondry. I ”The science of sleep” (2006), som började som en barnsaga, skissar en alienerad kontorsarbetare på en fantasifull ”katastrofologi”-kalender på småtimmarna, vilken plockas upp av företaget och blir en försäljningssuccé. I ”Be kind rewind” (2008) spelar två videobutiksarbetare in hemmasnickrade b-varianter av kända filmer, vilka visar sig sälja bättre än originalen.
Omvägen via lek syftar i denna idévärld till nya sätt att vara ekonomiskt produktiv, som rimmar bättre med ens individualitet. Det som hos romantikerna började som en kritik av industrisamhället har alltså blivit till en hyllning av arbetslivets dominerande värderingar. Fantasin har gått från att vara kulturens drivmedel till att bli entreprenörskapets.
Förvandlingen märks tydligt i ”Den lille prinsen”. Medan boken slutar tvetydigt, kanske rentav med prinsens självmord, så slutar filmen desto tydligare: efter att ha befriat lille prinsen från sitt träljobb bestämmer sig flickan för att göra som hennes mamma vill och söka till elitskolan. Resan in i fantasins värld var ett stärkande stickspår, vars erfarenheter hon kan ha nytta av i karriären.
Inte underligt att Pixar själva gett ut medgrundaren Ed Catmulls bok ”Creativity Inc.” (2014). På en Pixar-utställning i Boston 2015 med syfte att introducera ingenjörskap för barn förklarar Catmull att det borde satsas mer på konst i skolan, då det stimulerar ”observationsfärdigheter som är användbara i naturvetenskapen.”
Catmull berättar också hur företagskontoret erbjuder de anställda aktiviteter som skulptering och balettdans. Problemet är bara att just de värderingar som för ett lyckligt fåtal gjort kontoret till en lekplats, har för andra inneburit en ökad otrygghet, med tillfälliga kontrakt, oreglerade arbetstider och stagnerade reallöner.
Ironiskt är också att företag som säger sig hylla kreativitet säljer en produkt som går ut på att barn ska sitta still och hålla käften i två timmar. (Med undantag för Legofilmen.) Med den visualisering av kulturen som sker i sociala medier, där exempelvis Facebook allt mer premierar videoinnehåll, kanske vi bör påminnas om rävens ord till Saint-Exupérys lille prins: ”Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen”.
