Venedig

DN: Därför skapades världens första judiska getto i Venedig

I veckan uppmärksammades att det har gått 500 år sedan världens första judiska getto skapades i Venedig. Modellen spreds sedan snabbt över kontinenten och dess dyrköpta lärdomar angår i högsta grad dagens Europa, skriver Leonidas Aretakis.

Läs artikeln på DN.se.

Fiskmåsarna tittar hungrigt på medan ipescatori ställer ut morgonens fångst vid Gugliebron i Venedig: kräfta, rosenmulle och så förstås den havsabborre som bakas in eller grillas och serveras med kapris. En del av fångsten hamnar på restaurang Gam Gam, som ligger precis intill. Där blandas lokala klassiker, som stekt marinerad sardin, med koshermat som matzabollar i buljong.

Judiskt och venetianskt sida vid sida, precis som under storhetstiden.

Här börjar nämligen gränden Calle Ghetto Vecchio, som slingrar sig genom Europas första getto. Den judiska befolkningen stängdes in på en liten ö där ett övergivet gjuteri (gèto) låg, och ordet har sedan dess fått representera samhällets värsta brott: fattigdom, förfrämligande – och förintelse. Gettot spred sig i den kristna världen som en modell för hur judarnas färdigheter kunde komma samhället till nytta, utan att gruppen för den skull fick fullvärdiga rättigheter.

Och berättelsen börjar här i Venedig, för precis 500 år sedan.

Den lilla lagunorten har alltid varit en fristad. Den grundades av flyktingar från de germaner och hunner som härjade på fastlandet något årtusende tidigare. Judar hade bott här sedan åtminstone 1300-talet, då tyska judar flydde digerdöden.

Vid 1500-talets början stod Republiken Venedig – även kallad La Serenissima, den mest lysande – på höjden av politiskt och kulturellt inflytande, och riket sträckte sig från Alperna till Cypern. Tack vare sin huvudroll i korstågen hade staden sedan länge ett fast grepp om Medelhavets handelsvägar.

Men det fanns orosmoln. Osmanska riket flyttade fram sina positioner i havet, vars betydelse dessutom skulle försvagas av portugisernas sjöväg till Indien. Som om det inte vore nog slogs Republiken om inflytande i Norra Italien. Kassakistorna läckte, men kanske kunde judarna vara en lösning.

Som flykting- och handelsstad var Venedig mångkulturell, och behövde hitta en hållbar politik för att hantera alla etniska och religiösa grupper: albaner, turkar, greker, tyskar. Medborgarskap beviljades sällan, och judarna bodde därför i Maestre på fastlandet men kunde resa till Venedig relativt fritt. De förbjöds utöva de flesta yrken, samt äga land, vilket gjorde att många sysslade med utlåning. De var beresta, och att de kunde läsa arabiska medicinskrifter gjorde dem också till eftertraktade läkare.

Judarna i Maestre blev allt fler, särskilt sedan utvisningen från Spanien (1492) och Portugal (1496), och i Venedig härjade en hätsk flyktingdebatt. För att slå två flugor i en smäll lät styret dem bosätta sig i staden och driva dess pantbanker, mot tuff beskattning.

Samtidigt ansågs judarna lömska och kunde inte lämpligen bo bland venetianerna. Den 29 mars 1516 nåddes en överenskommelse som gav judarna ett kvarter. För att hindra dem från att ”stryka omkring på natten” byggdes två portar, vilka övervakades av fyra kristna vakter som betalades av judarna själva. Ett plakat vid den nordliga bron påminner fortfarande om straffen för överträdelser: ”rep, fängelse, galär, piska, skampåle.” Portarna slogs upp varje morgon, men för att få vistas bland de kristna behövde judarna bära gula märken eller hattar.

Tankarna går lätt till att judarna senare tvingades bära judestjärnor och betala sina egna tågbiljetter till Auschwitz. Men detta Förintelseperspektiv på historien är inte oproblematiskt. Judarna hade visats ut från flera länder och utsattes för pogromer i Tyskland. De var flyktingar och gettot var en kompromiss, som uppnåddes genom förhandlingar med republiken. Visst var parterna ojämlika, men judarna var inte maktlösa och kunde när som helst ge sig av. De bodde dock in sig, byggde synagogor, och stannade i århundraden.

Situationen var alltså ambivalent. Judarna var på en gång inuti och utanför, religiöst som politiskt. Kontraktet kunde när som helst rivas upp och judarna göras hemlösa igen. Men det gjordes inte, bland annat för att värderingarna i denna mångkulturella stad var liberala jämfört med övriga Europa.

Konsthistorikern Marina Karem menar exempelvis att medan målare från övriga Europa, såsom Albrecht Dürer (”Kristus bland läkarna”, 1506), porträtterade judar utifrån antisemitiska nidbilder, så målade venetianska renässanskonstnärer som Paris Bordone judarna som vanliga människor, trots att motiven var desamma. Och i Tizianos mäktiga ”Presentation av Maria vid templet” (1539), som hänger i Galleria dell’Accademia, vistas judar ledigt bland övriga venetianer utan påbjudna klädrestriktioner.

Husen fick allt fler våningar, och den låga takhöjden gör att området än i dag liknar en dockstad. På det lilla torget i gettots äldsta del ligger i dag ett museum, en kosherrestaurang, en bevarad pantbank från tidigt 1500-tal, ett förintelsemonument, och tre av gettots fem vackra synagogor. Området var alltså mångkulturellt – italienska, tyska, österländska och spanska judar hade olika seder och byggde sina egna bönehus.

Det venetianska gettot byggdes ut i två omgångar (1541 och 1633), och portarna revs av Napoleon, som 1797 gav dödsstöten åt den redan stagnerade republiken. Men judarna stängdes åter in när Österrike 1815 tog över delar av Italien, och befrielsen kom egentligen inte förrän staden 1866 tillföll det nybildade italienska kungariket.

I år högtidlighålls gettots komplicerade historia med en serie evenemang, däribland en konstutställning och en uppsättning av Shakespeares Köpmannen i Venedig på torget.

Den lömske bankiren Shylock, som vill ha ett skålpund kött som pant för en utebliven återbetalning, är på gott och ont Venedigs mest kända jude. Den andra utgåvans undertitel varnar för Shylocks ”extrema grymhet”, vilket antyder hur pjäsen tolkades i England.

Kannibaltemat ekar av antisemitiska fördomar som även förekom i Italien; när den treåriga pojken Simonino försvann från staden Trento under skärtorsdagen 1475, anklagades stadens judar för att ha dödat honom och tömt honom på blod för sina ritualer. Trots att påvens sändebud oskyldigförklarade dem brändes åtta på bål. Mördaren hittades senare, men pojken helgonförklarades ändå.

Pjäsen kan som bäst ses som ambivalent mot judar och har använts i antisemitiska syften, bland annat i Nazityskland. Å andra sidan innehåller den det flitigt citerade ”Har inte en jude ögon?”-talet, som använts för att väcka sympati för judarna, exempelvis i ”Schindler’s list”.

Själva invigningen av högtidlighållandet inleds med Gustav Mahlers första symfoni. Dess tredje sats hoppar mellan barnvisan ”Broder Jakob” (makabert nog i form av en begravningsmarsch) och en klezmerdans baserad på hans ”Lieder eines fahrenden Gesellen”.

Spänningen mellan kristna och judiska motiv leder dels tankarna till Mahlers eget liv som konvertit till katolicismen, men också förstås till judarnas roll i sekelskiftets Wien. Precis som Venedigs judar bidrog Mahler oerhört till europeisk kultur, men ändå kallade han sig ”trefaldigt hemlös: som böhmare bland österrikare, som österrikare bland tyskar, och som jude överallt i världen.”

Flera europeiska städer har haft judiska områden, alla med sin unika historia. I många fall har de blivit hippa vattenhål för unga turister.

Som Le Marais i Paris, där Rue des Rosiers serverar stans bästa falafel. Eller i Budapests Distrikt 7, där jag slinker in på en låst innergård för att se gettomurens återstående remsa. Precis intill ligger ett kitschigt partyvandrarhem, vars gytter av sovbås är målat som en bikupa, och på natten surrar ungdomarna på kvarterets mysiga ruinpubar. Båda områdena tömdes på judar under andra världskriget, men i dag kan man promenera igenom dem utan att stöta på något judiskt.

På nattåget till Prag ruskas jag om mitt i natten av beväpnade vakter som vill se dokument. Murar rivs, murar reses. På konferensen ”Being jewish in Central Europe today” diskuteras hur judisk kultur kan blomstra i Europa, trots att bara en bråkdel av befolkningen finns kvar. Det sista momentet handlar om flyktingkrisen: är muslimerna en potentiellt antisemitisk kraft, eller är de likt tidigare judarna ett hemlöst folk i behov av fristad?

Ett kapitel i denna hemlöshets historia skrevs i Venedig, där judarna så länge levde som främlingar. Befolkningen minskade stadigt, och efter Förintelsen återvände endast åtta av 246 deporterade judar till gettot. I dag bor där en handfull, och i staden i stort cirka 450. I stället har mer ortodoxt inriktade judar kommit hit från New York och Israel, för att missionera och minnas. Precis som Venedig självt sjunker gettot i historiens tidvatten.

Men enligt Shaul Bassi, professor i engelska vid Venedigs universitet och samordnare för högtidlighållandet av gettots grundande, är platsen mer än en historisk anekdot:

”Gettot är en kollektiv europeisk erfarenhet, och vi vill att den ska stå för samhörighet snarare än separation”, säger han. ”I dag finns fler getton än någonsin. De må sakna portar och lås, men flyktingkrisen skapar nya segregerade områden hela tiden. Venedigs getto innehåller dyrköpta lärdomar, som i högsta grad angår samtiden.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *