Peter Grönlund har omvandlat sina erfarenheter från socialt arbete till en gripande långfilm om missbruk och hemlöshet. I Tjuvheder får vi träffa de människor och miljöer som svensk drogpolitik blundar för.

”Drogerna vinner drogkriget” löd en amerikansk löpsedel den 10 januari 1998. Nederlaget annonserades av general Barry McCaffrey på en presskonferens i Vita Huset: ”Droger, efter en lång och hård strid har ni besegrat oss”. Artikeln publicerades i satirtidningen The Onion, men som den vanligaste kommentaren på deras Facebook-sida antyder – ”Jag trodde att The Onion var satir!” – hamnar de ofta nära verkligheten. I debatter där rationella argument värderas ungefär lika högt som Weimar-mark i början av 1920-talet, så kanske humor biter (eller åtminstone tröstar), och få områden präglas av ett sådant förnuftsunderskott som narkotikapolitik. Cirkeln slöts på ett ljuvligt sätt när Beatrice Ask 2014 använde en The Onion-artikel som källa för att motivera svensk nolltolerans.

När EU i juni presenterade sin drograpport så kanske Per Johansson, generalsekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle, borde ha kallat till en liknande presskonferens. Sveriges restriktiva narkotikapolitik har nämligen tagit oss till EU-toppen när det gäller drogrelaterade dödsfall. 2014 dog 765 personer dog till följd av droger, vilket ger oss ett snitt på 69,7 dödsfall per miljon invånare – cirka fyra gånger genomsnittet i EU. Bara Estlands 127 är värre. Magnus Linton har skrivit ett bokslut för denna vansinniga politik i Knark: en svensk historia.

Och när staten misslyckas tar andra krafter vid. I det här fallet bildas hela skuggsamhällen för utstötta människor, med egna hierarkier och regler – men också en egen form av sammanhållning. Om denna farliga urbana undervegetation handlar Peter Grönlunds drama Tjuvheder. Han låter oss följa drogberoende Minna (Malin Levanon), som langar för att få ihop till hyran. Varje ”gubbe” (gram) säljs för 200 kronor och hon måste ständigt hitta nya köpare för att inte behöva ”gå på streetan” (prostituera sig). Till slut tvingas hon ändå ut ur lägenheten men köper in sig i ett husvagnsläger i Haninge. Men hon har en obetald skuld till den brutale Christer Korsbäck, drogvärldens motsvarighet till en jobbig mellanchef, som är henne på spåren.

Grönlund kan tugget då han under flera år har jobbat på Stadsmissionen och i Situation Stockholms sociala verksamhet. Enligt god realistisk praxis har han också involverat människor från denna värld, såsom Jan Mattsson i rollen som skurken Korsbäck. I en intervju (DN, 5/12 2014) berättar Mattsson att han själv ”har varit Christer”, men att han nu går på metadonbehandling. Han uppskattar också att filmrollen låter honom ”verka på den planhalvan av samhället” och att han fått beröm för första gången i sitt liv. Denna sammansmältning av film och den verklighet som gestaltats är just storheten hos realistisk film. Ken Loach har gjort denna legering till konstform, som när de spanska bönderna i Land och frihet (1995) fortsätter att diskutera kollektiviseringen av jorden även när kamerorna stängts av.

Allt detta bygger på en känsla för den värld man beskriver. ”Skrivbordet är en farlig plats att iaktta världen ifrån”, skrev spionförfattaren John le Carré. Och mycket av det vi får höra från drogvärlden är pushnotiser som avfyras från kontorsplatser – hastiga skrämselrapporter om dödsfall och våld. Grönlund tar oss i stället till de miljöer och människor han lärt känna i flera år. Lär oss hur det känns att ha en fysisk sjukdom som tvingar dig att jaga pengar till varje pris, stjäla om du så måste, och som i värsta fall ser till att du förlorar vänner, barn och hem. Om den undre värld som vi andra bara ser de yttersta konsekvenserna av i statistik och notiser.

Denna värld är delvis ett krig för överlevnad. Till och med myndigheterna framstår då som ett hinder – som försvårar din försörjning på gatan och gör hembesök när det är dags att böra ut möblerna – samtidigt som Minna själv och de andra langarna inte frias från personligt ansvar.

Men som titeln antyder finns också en kamp för värdighet och acceptans. Ur gemensamma erfarenheter och livsvillkor kan starka vänskapsband vävas. Och även på halvspruckna plaststolar utbyts skratt och djupa samtal. Och det är just dessa människor vi måste börja prata med för att något ska hända i våra magar, där svensk narkotikapolitik hämtat många av sina argument.

Även om vi får anta att Grönlund byggt handlingen på verkliga berättelser, så beter sig Minna stundtals lite väl naivt för att vara en så luttrad langare. Men filmens förtjänster ligger inte främst i dramaturgin, utan i autenticiteten. Många filmer visar tittaren en värld som tittaren vill se. Tjuvheder gör precis vad realistisk film gör som bäst, nämligen visar en värld som vi inte vill se, men just därför borde.

Lämna ett svar