Först publicerad i ETC Helg.
”Det var som om Europa hade tröttnat på att släppa bomber”, sade Christian Dior om modeboomen efter andra världskriget, ”och nu ville skjuta fyrverkerier.” När han 1947 lanserade sin första kollektion hade feminismen, krigen och designers som Coco Chanel demokratiserat modet. 1800-talets åtsnörpande korsetter och otympliga, heltäckande klänningar hade kastats ut ur garderoberna och lämnat plats för mer praktiska kläder, såsom korta kjolar och toppar som visade armarna. Kvinnan skulle inte längre hjälpas uppför trappor av mannen, utan möta honom i en svettig tennismatch. (Stefan Zweig minns i Världen av i går en kulturdebatt i sekelskiftets Wien om huruvida kvinnliga dansare verkligen skulle få visa fötterna på scenen.)
Men Christian Dior ställde in frigörelsen med sina överdrivna och opraktiska lyxkläder som framhävde en idealiserad kvinnlighet, men som knappt gick att röra sig i. Stilen förevigades som ”New Look” i modetidningen Harper’s Bazaar, men var knappast framåtblickande. Diors eget namn på kollektionen, ”Corolla” (blomsterkrona), var mer passande för ett återvändande till något ”naturligt”: blommor – vars krona utgjordes av extravaganta hattar – och kvinnokurvor. Att båda formerna av natur krävde våldsamt ingripande av sekatörer respektive korsetter störde Chanel, som sade: ”Dior klär inte kvinnor, han stoppar upp dem.”
Kollektionen, med klassiska plagg som Bar-dräkten – gräddfärgad jacka, knälång svart kjol med smal midja, och en hatt som liknar en upp-och-nedvänd fruktskål – slog dock ned som en bomb och gjorde åter Paris till världens modehuvudstad. Vogue kallade genombrottet för en ”revolution” (det var snarare en kontrarevolution) och människor blev verkligen som tokiga, vissa i och vissa på designen. På en arkivfilm kan man till exempel se hur några kvinnor blir så provocerade av en mötande kvinna i Dior-kläder att de tacklar ner henne och sliter dräkten i stycken.
Det nystartade modehuset utgjorde snart 95 procent av fransk klädexport – och 5 procent av den totala ekonomin (!) – och succén upprepades två gånger per år i ett decennium tills Dior avled i en hjärtinfarkt. Men hans ande har sedan dess vilat tung i korridorerna. När John Galliano 2011 fick lämna sin post som kreativ chef, efter att ha sagt ”Jag älskar Hitler!” och berättat för några italienska kvinnor på en bar i det judiska Pariskvarteret Marais att deras förfäder borde ha gasats ihjäl, tog den minimalistiske belgaren Raf Simons över.
I Frederic Tschengs dokumentär Dior and I får vi följa Simons arbete att ta fram en kollektion till en första visning. Han återvänder till blomstertemat, men låter sig även inspireras av amerikanska abstrakta expressionister såsom Jeff Koons. Simons har ett demokratiskt arbetssätt – han tar fram ett grundkoncept som olika designlag ritar kläderna efter – och arbetar nära sina sömmerskor. Dessa får även sympatiskt nog ta stor plats i filmen.
En röst läser då och då ur Christian Diors självbiografi, där han själv beskriver klyvningen mellan hans privata, osäkra jag, och den globala modehärskaren. Raf Simons utmaning är förstås att vara modern men ändå förvalta arvet.
Det är lite för lätt att avfärda mode som ytligt och meningslöst – avantgarde-modet strävar ofta efter en radikal renodling av sin samtid, och vi kan lära oss mycket av dess historia. När 21-årige Yves Saint-Laurent 1957 tog över Dior-huset bröt han med konservatismen och med motton som ”Ned med Ritz! Länge leve gatan!” hämtade han i stället inspiration i de unga, hippa studenter som läste beatpoesi på Pariskaféerna. I stället för läromästarens påtvingade kvinnliga naturlighet proklamerade Saint-Laurent: ”Jag vill rädda kvinnan från naturen.”
Det finns mycket intressant att berätta om Diorhusets historia, om samspelet mellan kläder och det omgivande samhället, och om de excentriska figurer som stått i frontlinjen. Men denna dokumentär förväntar sig bekantskap med Diors arv – eller väljer att strunta i det. Dramaturgin är i stället hämtad från tv-serier som Project Runway (och kanske Askungen): ett sammansvetsat lag som klipper och fållar till klockans tickande – och så den slutliga förlösningen i form av en kändistät catwalk.
Den som är intresserad av mer än bara symaskinsmatter och kamerablixtar bör hellre läsa Diors självbiografi eller Marie Frances Pochnas Christian Dior: The man who made the world look new. Som kontroverserna kring H&M:s reklamkampanj med beslöjade modeller visar är mode inte bara skimrande yta, utan kan lika gärna vara en konstform, ett utmanande kulturuttryck i den intellektuella frontlinjen. Även om Tschengs dokumentär får en att tvivla.
