Först publicerad i ETC Helg.
När regeringen 2014 offentliggjorde sin vitbok om förtrycket mot romer, Den mörka och okända historien, så nekades talaren Diana Nyman från Romska rådet att äta på hotell Sheratons frukostservering. Incidenten visar att (åtminstone) femhundra år av förtryck inte upphävs i en handvändning.
Redan Gustav Wasa kallade romerna för ”en hop förrädare”, och 1560 förbjöd biskop Laurentius Petri svenska präster att döpa eller begrava romer. 1637 beslutades att romerna skulle fördrivas från Sverige, och vuxna män skulle hängas utan rättegång. Mellan 1914 och 1954 förbjuds de inträde i Sverige, vilket bland annat ledde till att de inte kunde fly hit från förintelsen. De som var kvar försökte man att tvinga ut med hjälp av riktad lagstiftning, såsom regleringar av hästhandel och tivolin. Det talades inte alltid direkt om ”zigenare”, utan om kodord som ”vagabondism”, vilket vi känner igen från dagens diskussioner om att förbjuda ”tiggeri”.
Fördomarna mot romer är fulla av motsägelser. De diskrimineras i skolan och förebrås för att inte vilja plugga. De diskrimineras på arbetsmarknaden och anklagas för lathet. Fastighetsägare och allmänhet motsätter sig ofta att romer flyttar in, och de resulterande lägerkaravanerna jagas bort från kommun till kommun, men samtidigt hävdas att deras nomadiska livsstil inte passar in i ett modernt samhälle. Trots att de i århundraden aktivt stängts ute från gemenskapen är en vanlig uppfattning att romerna själva av kulturella skäl inte vill integrera sig.
Struntprat, menade Katarina Taikon, som på 1950- till 1970-talet var en viktig förkämpe för Sveriges romer; de vill vara en del av samhället om de bara får. När den romska flickan Katitzi, i Taikons älskade självbiografiska barnböcker med samma namn, frågar sin pappa varför de bor i tält svarar han: ”Folk vill inte ha oss i hus.”
I dokumentären Taikon berättar journalisterna Lawen Mohtadi och Gellert Tamas historien om hennes liv från lägerghetto till kultureliten på Nalen, och om hennes livslånga kamp för romers lika rättigheter. Filmen bygger på Mohtadis biografi Den dag jag blir fri från 2012, och består av arkivfilm, fotografier och intervjuer med bland andra systern Rosa.
Katarina Taikon föddes i ett tält utanför Örebro 1932. Som trettonåring flyr hon ett tvångsäktenskap och bosätter sig i Stockholm, där hon snart får biroller i svenska storfilmer och driver en övergiven glassbar. 1963 släpper hon debattboken Zigenerska, vilken leder till omfattande diskussioner och lyfter frågan ända upp på regeringsnivå.
Taikon ifrågasatte inte bara samhällets diskriminering; hon vände sig också emot sådana som Ivar-Lo Johansson – känd som en förkämpe för romerna – som menade att särprägeln som ”det sista vandringsfolket” skulle upphävas om de började leva Svensson-liv. Han såg dem som ett exotiskt, kulturellt inslag i Sverige, ett slags ädla vildar som gärna fick bo i sina tält och dansa sina danser. Men Taikon hade precis läst deklarationen om de mänskliga rättigheterna och tilltalades av tanken på universell gemenskap bortom kulturella olikheter. Hon hämtade inspiration ur medborgarrättsrörelsen och kampen mot apartheid, och fick till och med träffa Martin Luther King. Livsvillkoren för Sveriges romer förbättrades faktiskt, mycket tack vare Taikons mod, intelligens och utstrålning.
Romerna är i dag Europas största minoritet, och deras levnadsförhållanden är mycket tuffa. De är ofta förpassade till ”läger” – vilka borde kallas slum för att understryka att de är en del av vårt urbana rum som är i behov av upprustning, inte främmande mikrosamhällen att ignorera eller riva – och arbetslösheten är i Sverige så hög som 80 procent.
Samtidigt har högerpopulister i Europa börjat piska upp stämningarna mot romer, och hatbrott är vanliga över hela kontinenten. Zsolt Bayer, medgrundare av ungerska regeringspartiet Fidesz, kallade romerna för djur ”som inte borde tillåtas existera”, ett problem som ”måste lösas, med alla tillgängliga medel”.
Men det finns ljusstrimmor som sipprar fram mellan de mörka molnen. År 2000 blev romerna erkända som en nationell minoritet i Sverige, och tack vare regeringens vitbok, Mohtadis biografi, Jan Sellings Svensk antiziganism – samt förstås denna gripande film – kan förhoppningsvis fördomarna skingras och lämna plats för handling.
