Sockersöt dramedi om franska migranter

Först publicerad i ETC Helg.

Inledningsscenen i Samba gestaltar perfekt den moderna klasspyramiden. Kameran börjar vid ett extravagant bröllop i Gatsby-stil, rör sig in i köket där vita arbetare springer åt alla håll, och når till sist diskrummet, där papperslösa migranter svettas ikapp.

Skillnaden är att klassamhället inte har några svängdörrar.

Men regissörsduon Olivier Nakache och Eric Toledano vill låta fler titta in i prekariatets värld. Vi får följa Samba Cissé (Omar Sy), som sedan tio år lämnat Senegal för Frankrike. Han lever som daglönare, ena dagen fönsterputsare, andra dagen målare. Han träffar Alice (Charlotte Gainsbourg), en utbränd chef på ett storföretag som tagit en paus efter att ha bankat en telefon i huvudet på en dryg kollega. Nu jobbar hon ideellt med asylärenden, och bestämmer sig för att hjälpa Samba när han får besked om utvisning. Gissa om kärlek uppstår.

Fransk migrationspolicy byggde under kolonialtiden på assimilering, det vill säga att medborgarskap förutsätter anpassning till fransk kultur. Under 80-talet blev den vägledande principen i stället integration: mångkultur kan accepteras och till och med främjas, så länge lagen följs. Senare års ökade polarisering och framgångar för extremhögern har gjort att assimileringstanken åter växt sig stark i Frankrike.

Så Samba får rådet att byta ut sin kära fotbollströja mot något ”europeiskt”: lång rock, skjorta och pullover, skinnportfölj och ett livsstilsmagasin under armen. Men oavsett hur mycket han försöker anpassa sig möts han av misstänksamma blickar. I en smart scen tydliggörs att under alla kulturella argument mot invandring, så handlar det ofta fortfarande om hudfärg.

Dessutom visar filmen hur tätt sammankopplade klass och etnicitet är. Den klunga av arbetslösa som sträcker på sig för att bli utvalda till en dags arbete, likt barn på skolgympan, består bara av migranter. Den arma lönen betalas kontant, såvida de inte tvingats fly en polisrazzia. Många av dem kommer aldrig att belönas med vår samtids två ädlaste medaljer: heltidsjobb och medborgarskap.

Men den franska elefanten i rummet, islams roll, undviks helt. Nog är det klokt att flytta debatten om migranter från frågan om religion och till den om klass. Men det går inte att bortse ifrån att en fransk film med över 150 miljoner kronor i budget inte får stöta sig för mycket med hemmamarknaden. Den som vill får en historia om ett orättvist samhälle, och andra en solskensberättelse om hur du kan lyckas bara du anstränger dig. Men jag väljer ändå att fria, då den så tydligt antar migranternas perspektiv.

Framför allt lyfts filmen av charmbomben Omar Sy, som spelar titelrollen med stor närvaro. Han får också draghjälp av karismatiske Tahar Rahim i rollen som Wilson, en algerier som även han försöker göra sig av med sin afrikanska bakgrund. Medan Samba spelar europé för att få arbete, låtsas Wilson vara brasse för att få brudar. Ofta misstänker man att manuset inte består av mer än ett ”Fåna er!”, men skådespelarnas komiska tajming gör att det ofta räcker.

Regissörerna har berättat att de alltid haft svårt med kvinnliga roller, och det gäller även här. Gainsbourg går på sparlåga som grå mus utan att få chansen att visa upp roligare sidor. Alice är inte en särskilt utvecklad karaktär, och vi får aldrig veta varför hon är ledsen, eller för den delen vad som motiverar Wilson mer än att tjusa tjejer. Och kärleken mellan Omar och Alice känns stel och aldrig särskilt trovärdig.

Det märks att Nakache och Toledano sneglat en del på brittisk film, som är världsmästare i både humoristisk socialrealism och obekväm romantik. Precis som i duons förra film, världssuccén En oväntad vänskap, är det svårt att inte dras med av all värme och mysighet. Men manuset behöver mer jobb. Filmen känns till slut som en serie sketcher, vissa mer lyckade än andra.

Frankrike har på senare år specialiserat sig på sockersöta dramedier så till den grad att de sprungit om exporten av frysta ärtor. Diabetes är den fjärde viktigaste dödsorsaken i Europa, och frågan är hur mycket mer vi klarar. Men stäng av hjärnan och skratta en stund. Att ett lands mest kommersiella filmer är varma komedier om sociala orättvisor känns ändå très sympa.