Iskallt krig i hockeyrinken

Först publicerad i ETC Helg.

Avsnitt sex av Sunes jul utspelar sig i en ishall där Sune vill imponera på en söt tjej. Han dagdrömmer om att dribbla bort världens bästa hockeylag. 1991 var drömlaget självklart: Sovjetunionen. (De var i Sverige för att träna, och medverkar i scenen.)

Ända från sin första match – seger 23-2 mot Östtyskland 1951 – dominerade sovjeterna sporten. De vann guld i sitt första VM 1954, och fram till landets upplösning vann de sedan alla OS-guld utom två.

I Red Army får vi höra om livet i historiens bästa hockeylag. Guide är Vjatjeslav Fetisov, den kaxige vänsterbacken från 80-talets stjärnfemma. Dokumentären tar sin början i den sensationella förlusten mot USA i OS 1980. Matchen kallas där Miracle on Ice och har filmatiserats flera gånger – vilket bara det säger något om överlägsenheten.

Sovjetunionen hade precis invaderat Afghanistan och USA valde en konservativ president. På isen möttes två samhällssystem. Individualism mot kollektivism, pengar mot laganda, knytnävar mot poesi, frihet mot fångläger.

Hockeyn togs till Sovjetunionen för att stärka landets moral efter andra världskriget. 20 miljoner liv hade gått förlorade och landet låg i ruiner. De flesta saknade rinnande vatten, och på ”fisktorsdag” serverades veckans proteiner. Ett hockeylandslag rekryterades direkt ur röda armén. Barnen övade hockey med tomburkar och köade i flera timmar för att få spela för röda fanan.

Den ryska hockeyns fader, genialiske Anatolij Tarasov, tog in kunskap från andra ryska expertområden. Åkningen hämtades från bandy, strategin från schack och smidigheten från balett. I filmen får vi se härliga klipp när stora hockeyspelare halkar runt och gör piruetter. I stället för att kopiera västerländskt spel, med starka och mångsidiga individualister, fokuserade Tarasov på laganda och specialisering. Och vansinnigt hård träning.

Resultatet var verkligen magiskt. Laget rörde sig som en organism. De passade bakom ryggen eller in på tomma ytor och visste att en kamrat var på väg dit. Efter dokumentären tittar jag på klipp från möten med Sverige, och kan som Arne Hegerfors mest sitta och skratta åt alla upprullningar. ”Jaha, det tog 14 sekunder den här gången”, säger han uppgivet i ett klipp. (Den svenska dokumentären CCCP Hockey finns på Youtube.)

Inför OS 1980 ersattes Tarasov av en hårdför KGB-man, Viktor Tichonov. Spelarna avskydde honom. De skojade att hans hjärta vore bra att transplantera, för det är oanvänt. En spelare fick inte ens träffa sin döende pappa på grund av matchförberedelser. Hela året spenderades på träningsläger, förutom de 36 dagar de fick träffa familjen. Såvida de inte förlorat förstås.

Men vid denna tid skapades också landets legendariska femma, med målsprutan Makarov, biffen Krutov, ”professorn” Larionov, och så bästa vännerna Kasatonov och Fetisov i försvaret.

Till skillnad från andra ryssar fick de resa och såg de amerikanska stjärnornas överflöd. I Moskva fick de knappt tag på jeans. När Gorbatjov efter ett uppmärksamt avhopp började tillåta ryssar att spela i NHL tog många chansen. Det mesta av pengarna gick till staten, men de levde ändå lyxliv jämfört med tidigare.

Men USA var lika patriotiskt, och tränarna tittade knappt på dem. Anti-ryska banderoller kunde synas i publiken och många spelare njöt av att få slå kommunisterna på käften. Deras sofistikerade spel passade heller inte in i NHL:s isboxning. Först när Detroit på 90-talet samlade ihop en ny ryssfemma kunde deras finlir blomma ut, och laget vann dubbla guld. Fetisov började då närma sig 40, och tog stolt hem pokalen till Ryssland.

Men landet hade förändrats, ”förlorat sin själ”. Som idrottsminister under Putin fick Fetisov i uppdrag att åter göra landet stolt. De byggde 300 nya isrinkar och fick hem OS till Sochi, och hoppades nog på mer än en kvartsfinal.

Detta är en otrolig historia, och dokumentären spelar i princip in sig själv. Regissör Gabe Polsky, som själv är hockeyspelare, lägger på lite sovjetisk affischestetik, smårolig marschmusik, och ställer halvpuckade frågor som får Fetisov att spricka upp. Och trots en dos amerikansk naivitet kring kalla kriget ligger filmens sympatier helt klart hos de sovjetiska spelarna.

Att spela för Sovjetunionen var som att ha världens argaste sportfarsa. Men häri ligger också den intressanta ironin. Amerikansk individualism skapade brutal, fantasilös hockey. Sovjetunionens stenhårda kollektivism blev till poesi på isen.