Som thriller är Gone Girl ett skickligt hantverk, som relationsdrama en bagatell. (Ursprungligen publicerad i Unt.)David Fincher gör en smakfull och spännande thriller av Gillian Flynns bästsäljande bok. Men som relationsdrama fungerar den sämre.

Denna recension publicerades ursprungligen i Unt.

David Fincher gör en smakfull och spännande thriller av Gillian Flynns bästsäljande bok. Men som relationsdrama fungerar den sämre, tycker Leonidas Aretakis.

“Som ett barn föreställer jag mig hur jag öppnar hennes skalle, vecklar upp hennes hjärna och undersöker den, försöker hålla fast hennes tankar. Vad tänker du på, Amy?” När paret Dunne ska fira fem år frågar sig Nick om han ens känner sin fru. Precis som i förlagan, Gillian Flynns bästsäljande roman från 2012, doftar replikerna av aggressivitet.

Amy försvinner samma dag och en utredning inleds. Den förtvivlade maken tar hjälp av nationella medier för att hitta henne. Men vi lär snart att de båda bär på hemligheter. Ljuger de även för oss?

David Fincher vet att göra kvalitetsfilm av manus som lika gärna kunnat sluta som dussinthrillers. Kameran får vila länge i varje scen, gärna uppåtvinklad så att taket pressas ned på den kämpande maken. Berättarlugnet gör att de starkare scenerna kan explodera i full effekt.

Ben Afflecks självgott maskulina uppsyn kan irritera men gör sig bra hos Nick. Särskilt när den smulas sönder inför Amys svala överlägsenhet, vilken förstärks av Rosamund Pikes ogenomträngliga teflonblick. Trent Reznors musik håller undan, och släpps bara fram i små dånande pulser. Alla, ned till minsta biroll, bidrar med en perfekt skuren pusselbit.

Nick och Amy börjar som ett mönsterpar: Vackra, rappkäftade New York-journalister med fulländat sexliv. Men som ändå har en härlig distans till allt. “Vi är så söta att jag vill slå oss på käften”, säger Amy. (Inte om jag hinner före, tänker jag.) I stället slår finanskrisen till och gör dem arbetslösa. De flyttar till Nicks uppväxtort i Missouri, där butikerna bommat igen och barerna har morgonöppet. Den kaxighet de charmade varandra med blir nu ett vapen i kampen mellan könen.

Flynn och Fincher vill gärna säga något universellt om förhållanden. Om dejtandets lögner. Hur vi låtsas tycka om svår öl, seriealbum och sport för att imponera. Men när vi till slut tar av oss maskerna blottar vi något ännu fulare. Utopin i Gone Girl är tiden när vi fortfarande lever i lögn, när allt är yta. Vilket förklarar varför den mest kritiserade delen av boken är helt rimlig.

Utan gråtoner griper dock svärtan aldrig tag. Sadismen behöver spädas ut med lite längtan, hatet med ånger. Men Flynn är själv journalist. Hon vet att bara hårda vinklar når fram i bruset. Det är därför mediedrevet kring Nick tar sådan fart när Amy försvunnit. Och det är därför filmen kommer att lyckas lika väl i biokassorna som boken gjorde på flygplatserna. Som thriller är Gone Girl ett skickligt hantverk, som relationsdrama en bagatell. Men Fincher begraver skickligt banaliteten under klinisk smakfullhet.Denna recension publicerades ursprungligen i Unt.

“Som ett barn föreställer jag mig hur jag öppnar hennes skalle, vecklar upp hennes hjärna och undersöker den, försöker hålla fast hennes tankar. Vad tänker du på, Amy?” När paret Dunne ska fira fem år frågar sig Nick om han ens känner sin fru. Precis som i förlagan, Gillian Flynns bästsäljande roman från 2012, doftar replikerna av aggressivitet.

Amy försvinner samma dag och en utredning inleds. Den förtvivlade maken tar hjälp av nationella medier för att hitta henne. Men vi lär snart att de båda bär på hemligheter. Ljuger de även för oss?

David Fincher vet att göra kvalitetsfilm av manus som lika gärna kunnat sluta som dussinthrillers. Kameran får vila länge i varje scen, gärna uppåtvinklad så att taket pressas ned på den kämpande maken. Berättarlugnet gör att de starkare scenerna kan explodera i full effekt.

Ben Afflecks självgott maskulina uppsyn kan irritera men gör sig bra hos Nick. Särskilt när den smulas sönder inför Amys svala överlägsenhet, vilken förstärks av Rosamund Pikes ogenomträngliga teflonblick. Trent Reznors musik håller undan, och släpps bara fram i små dånande pulser. Alla, ned till minsta biroll, bidrar med en perfekt skuren pusselbit.

Nick och Amy börjar som ett mönsterpar: Vackra, rappkäftade New York-journalister med fulländat sexliv. Men som ändå har en härlig distans till allt. “Vi är så söta att jag vill slå oss på käften”, säger Amy. (Inte om jag hinner före, tänker jag.) I stället slår finanskrisen till och gör dem arbetslösa. De flyttar till Nicks uppväxtort i Missouri, där butikerna bommat igen och barerna har morgonöppet. Den kaxighet de charmade varandra med blir nu ett vapen i kampen mellan könen.

Flynn och Fincher vill gärna säga något universellt om förhållanden. Om dejtandets lögner. Hur vi låtsas tycka om svår öl, seriealbum och sport för att imponera. Men när vi till slut tar av oss maskerna blottar vi något ännu fulare. Utopin i Gone Girl är tiden när vi fortfarande lever i lögn, när allt är yta. Vilket förklarar varför den mest kritiserade delen av boken är helt rimlig.

Utan gråtoner griper dock svärtan aldrig tag. Sadismen behöver spädas ut med lite längtan, hatet med ånger. Men Flynn är själv journalist. Hon vet att bara hårda vinklar når fram i bruset. Det är därför mediedrevet kring Nick tar sådan fart när Amy försvunnit. Och det är därför filmen kommer att lyckas lika väl i biokassorna som boken gjorde på flygplatserna. Som thriller är Gone Girl ett skickligt hantverk, som relationsdrama en bagatell. Men Fincher begraver skickligt banaliteten under klinisk smakfullhet.

Lämna ett svar