Gun

Våld i film och verklighet

I december skrev jag en krönika i UNT om rollen som våld spelar i Tarantinos filmer. Ett litet utdrag:

Filmerna följer samma logik: först en grafisk uppvisning av skurkens hänsynslöshet, sedan offrets jakt på blodig, rättfärdig vedergällning. Huvudpersonen tillhör gärna en förtryckt grupp, vars våld vi kan bejubla utan att få dåligt samvete: kvinna, svart, jude – och nu slav. […]

Den österrikiske regissören Michael Haneke har sagt att film är 24 lögner per sekund. Filmmakare är manipulatörer, frågan är bara till vilket syfte och hur väl de döljer spåren. Tarantino väljer att skapa situationer där våld är försvar- och därmed säljbart. Vem kan protestera mot judar som hämnas på nazister? Som en bov med självinsikt i Kill Bill uttrycker det: ”Den där kvinnan förtjänar sin hämnd, och vi förtjänar att dö.” Genom att officiellt skriva under på emancipatoriska värderingar blir dessa filmer de mest effektiva bärarna av motsatsen: de låter oss i hemlighet avnjuta vackra blodbad med obefläckat samvete.

I och med massakern i Newtown – och de över 400 dödsskjutningar som inträffat efter tragedin – har en diskussion om vapenlagar tagit steget ända in i Vita huset. Men debatten har inte bara gällt ägande av vapen, utan om huruvida det finns en bredare våldskultur som backar upp idén om att man bör bemöta kriminalitet, skjutningar och otrygghet med att fler beväpnar sig – snarare än att till exempel ställa mer grundläggande frågor om ojämlikhet och utanförskap. Som Nicholas Thompson skriver i The New Yorker, ”It’s time to talk about guns; but it’s also time to talk about a lot more.”

Frågan är så klart mer komplicerad än att det går att fastställa ett kausalt samband, att fiktivt våld på något direkt sätt skulle skapa verkligt våld. Och den censur-debatt som vi såg på 80-talet är det väl ingen som vill ha tillbaka. Men det går samtidigt inte att enkelt avfärda att det finns en relation, att de är en del av samma kulturella väv. Därför bör frågan om konstnärers ansvar bör få ställas. I detta sammanhang är det beklagligt att se Tarantino tackla svåra men viktiga frågor om våldet i hans nya film Django Unchained på detta sätt:

Hans hysteriska reaktion, samt att filmens premiär skjöts upp i USA, antyder att han nog känner på sig att det finns en relation mellan fiktivt och verkligt våld. Frågan är fortfarande hur den ser ut.

Länkar: DN, The Independent

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *